Föräldraskap Författarskap Vänskap

Var och en skäms för sig

– Varför skriver du som en fegis, frågar makens kompis när han sitter i mysbralla vid vårt köksbord med en espresso. Jag har slutat gilla dina bloggar, bara för att markera.

Provocera är den här mannens bästa gren, ifall det inte redan framgått. Men av alla jag lärde känna när jag flyttade till Varberg och kände mig ensam och utanför jättelänge, var han den förste som ställde en personlig fråga till mig. Och dessutom lyssnade intresserat på svaret. Jag kommer alltid att gilla honom, fastän han mansplainar som ingen annan och kallar kvinnor för kärringar enbart i syfte att göra mig vansinnig. Enerverande men kärleksfullt ärlig.

Hur som helst.
– Hänsyn, svarar jag. Mina föräldrar är i livet. Och det finns barn här. Niklas, vänner. Det är fler än jag som får en släng av konsekvenserna, om folk tycker att jag är en idiot eller rasister avspärrningsbandar trädgården. (Så jobbar de här i Varberg.)
– Äh. Du krafsar bara på ytan. Skriv på riktigt och sluta mesa.
– Men du läser ju ändå, invänder jag. Och du tänker nåt och du tycker nåt. Då har jag uppnått vad jag vill.

Sen börjar vi tjafsa om tiggeri istället. Men det han sagt får mig ändå att fundera på hur mycket man ska outa sitt inre, när man har turen att ha människors uppmärksamhet. Framför allt om man ändå är inte ute efter debatt, utan mer efter att beröra och väcka tankar.

Nu är jag en varm förespråkare av öppenhet, men ärlighet däremot är ett missbrukat begrepp som jag har svårare för. När någon beskriver sig själv som ärlig brukar det oftast betyda att hen är plump och ohövlig utan att ha vett att skämmas för det. Ärlighet är också en välanvänd ursäkt för att bete sig som en apa, bara man har talat om i förväg att man är en apa. Vill man verkligen ha ärlighet? (Äkthet däremot är det finaste som finns, det är allt vad ärlighet borde vara.)

Samma kväll sitter jag med ett formulär och ska svara på några frågor inför en föreläsning senare i sommar. Det är stora härliga frågor; Mål i livet, ingredienser för lycka, den perfekta dagen och sånt kul.

Men nu inträffar något extremt ovanligt. Jag vet inte vad jag ska svara, för mina svar känns inte ok.

Jag krafsar några ord, det blir floskler och jag raderar dem. Skriver nytt och raderar. Sen ringer jag Sandra istället.
– Skriv ärligt, utan tanke på vem som ska läsa, säger hon. Sen kan du fundera på om det är något som verkligen måste bort. Och varför det måste bort.

Ja, varför spelar det roll med andras synpunkter? Var och en skäms för sig, är något av det bästa som Jenny lärt mig. Jag behöver inte skämmas om mina nära och kära skulle vara sverigedemokrater, miljöbovar, homofober eller kallar kvinnor för kärringar, jag har inget ansvar för det. Och ingen annan behöver heller stå till svars för vad jag tycker. Alltså borde jag kunna skriva så ärligt att det blir kriminellt.

Men jag vill inspirera till öppenhet genom att vara generös med mina svagheter, inte andras, och ibland blir det oundvikligt. Var går då gränsen till dålig hänsyn – får man tycka till om jobbigt föräldraskap, berätta om elände i barndomen, om att man klantat till det ordentligt på jobbet eller om vad man vill ändra i livet? Borde vi ta efter den yngre generationens kompromisslösa uppriktighet? Trampa folk på tårna under ärlighetsflaggen och prioritera att det är GÖTT att säga vad man tycker, framför allt när någon lyssnar.

Kompisen ovan har ju tagit ställning mellan tungviktarna ärlighet och hänsyn, han går all in på ärlighet. Själv är jag visserligen äkta men gömmer mig bakom hänsyn, än så länge. Och kanske lite feghet också.

Men det är inte över förrän den feta tanten sjunger. Och hon ska få sjunga jättehögt.

You Might Also Like