Drömmar Författarskap Tid

Trust the process

– Jag drömmer om att skriva en roman, sa jag till min förre make på vår första dejt.
Då skrattade han rått.
– Det gör väl alla, sa han. Varför vill alla det? Förresten är bokbranschen på väg utför.

Själv hade han vid denna tidpunkt gett ut tre av sina fyra böcker, men eftersom jag var nyförälskad och snäll tjafsade jag inte vidare. Däremot har jag funderat i efterhand på varför denna hopplösa dröm är så stark hos många. För är man ute efter framgång och bekräftelse, så är författarbranschen inte att rekommendera. Även om du blir publicerad, så lär du få det torftigt – mindre än två procent av Sveriges författare lever på sina böcker. Typ Camilla Läckberg och Jan Guillou alltså. Och först ska du över den gigantiska debutanttröskeln. Vad sägs om det här uppmuntrande citatet från en artikel i SvD:

”Norstedts förlag på Riddarholmen är ingen drömadress för en brevbärare: varje år skickas det in mellan 1200 och 1500 obeställda manus till Box 2052. På tio år har det resulterat i 39 debutanter.”

Ni fattar? Upp mot 15 000 manus och 39 blir publicerade?! Det är obegripligt att någon ens försöker, men jag har en ologisk dumihuvetsida som gör att jag tror att jag kommer att få det jag vill ha i livet, bara jag vill det tillräckligt mycket. (Det är därför jag fortfarande köper trisslotter.)

Så här ser min författarkarriär ut hittills:

  • Jag funderar på att skriva en roman (37 år)
  • Jag kommer på vad jag ska skriva om (1 år)
  • Jag skriver på min story ibland, utan någon vettig struktur (1 år)
  • De ostrukturerade raderna börjar bli något, och jag bestämmer mig för att göra det till en riktigt bra berättelse som förtjänar att publiceras (1 år)
  • Jag skickar mitt manus till förlag. Jag får flera oväntat positiva svar med beskedet att jag skriver bra, men den här historien är ett tveksamt fall. Kan jag inte skicka in något annat? (2 år)

Något annat? In your dreams. Det finns en tvåa på gång i mitt huvud, men man kan ju inte överge sina vänner i ettan innan de ens har sett dagens ljus. Det senaste åren har jag alltså bara sysslat med ändringar och förbättringar i samma gamla manus. Ändringarna har absolut varit befogade, och jag försöker se redigeringsarbetet som en utbildning. En lång, jobbig och deprimerande utbildning dock.

min första träningsresa gjorde vi en utflykt till en bergsby. På denna tur råkade jag gå bredvid en okänd vän, Sophia, och vi började prata om massor av saker som man bara kan prata med en vilt främmande människa om, medan man knallar omkring i bergen i tjugoåtta graders värme. Hemma igen fick jag ett mess av Sophia en måndagsmorgon, ett av alla dessa visdomsord som figurerar på nätet och på billig inredning, men just det här brände till hos mig. Det stod

Hold the vision. Trust the process.

Jag printade ut bilden med citatet, med en liten fågel och allt, tejpade upp den på väggen och bestämde rakt av att just detta skulle jag göra. Trust the process. Jag ger mig inte, och jag tänker inte ge ut manuset själv. Jag ska ändra och förbättra och skicka och ändra tills något förlag tycker att det här var ett riktigt toppenmanus att publicera.

För kan man springa en mil, så är allt möjligt. Glöm aldrig det.

You Might Also Like

2 Kommentarer

  • Reply
    Johanna
    8 februari, 2016 at 16:56

    Härligt! Sluta aldrig leva drömmen! Heja heja!!

    • Reply
      Emma Lindroth Steinwall
      9 februari, 2016 at 09:15

      Tack för pepp!! <3

    Lämna en kommentar