Föräldraskap

Svart bälte i argumentation

Frågan kommer sådär by the way, precis när vi kliver ur bilen hemma utanför huset.
– Får jag åka till London i höst med tjejerna?

En sak har jag hunnit lära mig den hårda vägen: aldrig fatta beslut direkt.
– Menar du bara ni, ingen förälder? frågar jag, fastän ett rungande NEJ håller på att hoppa ur munnen på mig.
– Ja?
Jag är glad att ha ett fullt rimligt svar tillhands.
– Nej, det är för tidigt, jag vill inte att du åker utomlands utan att någon vuxen är med.
– Varför då?
– Det måste finnas någon som har lite befogenheter om ni råkar ut för något.
– Jaha, när är man vuxen då?
– När man är myndig.
– Om Amanda åker med då? Hon är ju arton.
Jag ändrar mig snabbt.
– Vuxen är man när man tar ansvar och tänker på konsekvenser. Och bär ut sina egna sopor. Och London är förresten inget säkert ställe.
– Nähä. Får Lina och jag åka och hälsa på hennes storasyrra i Spanien då?
– Va? Skulle du inte till London alldeles nyss?
– Men det var ju inte ett säkert ställe. Och Linas syrra är tjugofem och vi kan bo hos henne.
– Öhh, jag vet inte. Det är en ekonomisk fråga.
– Jaha. Jag tyckte du sa att handlade om att någon vuxen måste vara med och att det ska vara ett säkert ställe. Men vi får bo gratis hos henne och jag kan hitta jättebilliga biljetter och betala själv.
– Hm. Jag måste prata med pappa, säger jag triumferande, när jag äntligen hittar vägen ut.
– Men om han säger ja, får jag åka då?
– Vart då?
– Till London förstås.
– Jag vet inte.
– Men du har väl en egen åsikt, utan att fråga pappa. Tycker DU att det är ok?

Öh. Nej? Jag vill att du ska aldrig ska göra något som innebär att du kan råka ut för all världens ondska och elände.

Min dotter är bara sexton, men jag lovar – en dag kommer hon att styra det här landet. Själv anser jag mig vara en normalbegåvad människa och jag är ganska grym på att argumentera mig fram till det jag vill ha. Men nu har jag mött min överman och min tid som Drottningen av Diskussion är över.

Här är lite fler sköna exempel på några riktiga kanonsvar från mitt håll:

– Mamma, vad röstade du i EMU-valet?
– Hm. Ja, tror jag? Jag minns inte.
– Du MINNS inte?
– Jo men jag röstade nog ja.
– Varför det?
– Jag minns inte. För att jag levde i småbarnsdimma och struntade i omvärlden och frågade Jesper vad han tyckte och sen bara följde hans råd?

– Mamma, så du tycker alltså Hillary Clinton ska bli president oavsett vilken man som är hennes motståndare?
– Ja, det tycker jag.
– Du menar att kön är viktigare än kompetens?
– Jag menar att jag är fast övertygad om att världen blir ett bättre ställe om kvinnor är med och delar på makten. Och presidentposten har ett viktigt symbolvärde.
– Så du tycker att det är bättre med Clinton än vilken annan man som helst? Trots att du inte är det minsta insatt i hennes politik? Du är inte lite kategorisk nu?
– Jo. Det kan du fethaja att jag är.

– Gumman, du kan inte åka och jobba i den korta kjolen. Man ser trosorna bara du lutar dig lite.
– Jag ska inte luta mig. Jag står upp och jobbar. Bakom en disk.
– Det spelar ingen roll. Det är en olämpligt kort kjol på en arbetsplats.
– För din information har jag faktiskt andra kläder med mig i väskan. Måste du alltid utgå från att jag inte har något omdöme?

Nej kanske? Eller ja?

Alla dessa frågor man inte var beredd på… Bara att inse att man inte har en chans att alltid svara rätt. Och vara tacksam över att man helt oförtjänt fått så begåvade barn 🙂

 

Personerna som nämns ovan heter egentligen något annat.

Bilden är tagen av Daniel Molund/Hallands Nyheter, 2014. Inte helt aktuell alltså, men jag tycker den passar perfekt som illustration.

You Might Also Like