Livet Vänskap

Skratt som bränsle

Vi kör genom skogen, någonstans i Västergötland. Vi vet inte var vi är och vi vet inte vart vi ska. Vi har heller ingen aning om var de cyklister befinner sig, som vi är följebil åt.

Det pinglar som ett konstant klockspel i våra fyra telefoner, vi är redaktion också. Anna sms:ar och gps:ar och jag kör alldeles för fort på grusvägarna och vi letar och letar, i hopp om att upptäcka tre blinkande röda lampor någonstans bakom nästa krök. Galet kissnödiga är vi också och till slut sladdar vi in bland granarna och sätter oss i diket. Sen konstaterar vi att det är dags att tanka och undrar hur det ska gå till, med tanke på att det inte varit en mack inom synhåll de senaste två timmarna.

Det här kanske inte låter som en toppenupplevelse. Men det är det. Jag har inte skrattat så mycket på riktigt länge. Vi käkar upp cyklisternas bullar och ylar över vilken värdelös följebil vi är och Anna har nog lite ångest på riktigt. Men jag känner mig härligt chill, milvis från den person jag var förr som fastnade snabbt och hårt i motgångar, oavsett hur små de var.

För skrattet lyfter oss och ger ett annat perspektiv. Och det här är något av det viktigaste jag lärt mig på länge. Livskvalitet för mig, om man kokar ner det, går att mäta i skratt.

Ett av de pinsammaste ögonblicken i mitt liv, var när jag skrev bedrövligt ofördelaktiga saker om min chef, och sedan av misstag mailade detta till chefen istället för till min kompis. Inkallad på kontoret står jag där med mailutskriften i handen och jag vill bara sluta finnas av skam. Efteråt går jag rätt ut i bilen och kör hem till min dåvarande man, säckar ihop vid köksbordet och bölar.

Och vad gör han? Tröstar? Peppar? Nope. Han skrattar så han gråter. Han kan inte sluta, fastän jag surnar till över bristen på medkänsla. Sen fortsätter han garva medan han fixar te till mig och tvingar mig att åka tillbaka till jobbet och göra klart arbetsdagen. Och han lovar mig att jag också kommer att skratta åt detta lite längre fram.

Det hade han ju helt rätt i, även om det dröjde ett tag. Numera har jag mycket närmare till skrattet, och jag väljer det aktivt för det ger sån obeskrivlig energi och tar död på det jobbiga.

Vi borde tramsa mer på jobbet hette en artikel jag läste om någon kreativitetsforskares nya rön. Japp, det borde vi, av många skäl. Skrattet rensar undan skräpet i hjärnan, som ligger i vägen för de riktigt smarta tankarna och de bra idéerna. Det knyter oss samman och öppnar för förståelse. Så det finns allt att vinna på en miljö som uppmuntrar till skratt och trams. Men det är långt mellan att inse detta i teorin och att faktiskt leva lärdomen.

Och ibland vill man bara nita de där beskäftiga det-är-inte-hur-man-har-det-människorna. Glädje kommer inte på beställning. Man får jobba lite för den och det kan hända att orken är slut. Jag har lite svårt med glädje numera, sa en person jag träffade för länge sen som hade mist sin tioåriga son i leukemi. Jag minns ordvalet exakt, både orden och innebörden berörde mig. Det var ju dubbel förlust, både sonen och glädjen.

Men när du kan, välj glädjen. För ofta går det att välja, vi bara utnyttjar det valet för sällan.

Till slut ringer det i bilen, äntligen, från en av cyklisterna. Vi skäms och Anna kastar luren till mig och jag slänger den tillbaka och vi flabbar när den flyger mellan oss, men till slut svarar vi och inser att vi verkligen är sämsta följebilen för de är fem mil före oss (de cyklar sjukt fort), iskalla och utan mat och undrar var vi är.

Gissa hur glad man blir då över att ha att göra med folk som kan skratta åt elände.


Anledningen till denna fantastiska åktur som följebil, var att Ringhals- och Forsmarkspersonalen skänkte sina julklappspengar till Musikhjälpen. Representanter från båda verken cyklade till Örebro och överlämnade gåvan, för att uppmärksamma Musikhjälpen och syftet; Att ge barn i krig rätt att gå i skolan.

You Might Also Like