Drömmar Författarskap Tid

Sambandet mellan händelser. Eller Tack Fredrik.

En av mina absoluta favoritfilmer är Andarnas hus av Bille August. Första gången jag ser den har jag inte läst boken än, det är nittiotal och jag bor på studentkorridoren i Lund. Jag är sjuk, och Magnus som har egen tv på rummet kånkar in sin tjock-tv till mitt skrivbord så jag slipper sitta i det gemensamma köket bland alla rökare och istället kan ligga i sängen och röka.

Jag gråter som en kran när Winona Ryder och Antonio Banderas träffas igen efter fem år med chilensk statskupp, flykt och tortyr. Känslan är så stark att jag fortfarande, mer än tjugo år senare, kan nynna på filmmusiken till denna scen. Men mest av allt minns jag ett uttryck, och just då jag fattar inte vad Winona pratar om men formuleringen parkerar i minnet trots den inte betyder något för mig. Hon pratar om The relationship between events. Sambandet, eller kopplingen, mellan händelser.

Idag fick jag en aha-upplevelse när jag lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat. Jag brukar aldrig lyssna på sommarprat, jag klarar inte pratradio och poddar. Det är som när man gjorde hörförståelseprov i tyska i skolan – jag måste koncentrera mig så mycket på att koncentrera mig, att innehållet går mig helt förbi.

Och det pågår redan prat i mitt huvud när jag är ute och går eller tränar eller kör bil, och om man inte nyttjar tystnaden till att lyssna på det snacket, när ska man göra det då? Allt jag skriver och allt jag tycker föregås av tankar, och de måste få dansa innan de kan formuleras.

Men sen har jag Mathias som stör mig med verkligheten hela tiden. Såg du dokumentären? Du måste läsa den här boken. Har du lyssnat på den här podden? Tankar och idéer står som spön i backen och jag blir som en sköldpadda ibland, långsam och med hårt skal. Tänk själv att vara sköldpadda och hänga med en gepard, så har du känslan. Men jag blir smittad ändå, för han knuffar in mig i nya världar med andra tankar och upplevelser än de jag redan har och det är beroendeframkallande. Och idag knuffar han in mig i Fredrik Backmans sommarprat.

Häng med när jag kopplar bakåt då: Jag träffade Mathias på grund av att Jenny, min terapeut, berättade om nätverket Öppna företag som jag numera jobbar för och som Mathias är initiativtagare till. Jag träffade Jenny för att Anna, min förra chef på Ringhals, såg att jag behövde terapi. Jag träffade Anna för att jag inte fick jobben jag sökte utan istället hamnade på Ringhals.

Anna har haft stor betydelse för hur jag ser på min kompetens. När jag jobbade för henne slutade jag tycka att det jag kunde var värdelöst.

Jenny har haft stor betydelse för hur jag ser på mig själv. När jag gick hos henne slutade jag tycka att det jag tycker och känner är fel.

Mathias har haft stor betydelse för hur jag ser på möjligheter. Vi pratar inte om hinder, vi pratar om visioner.

Och sen var det Fredrik Backman. Vi känner inte varandra, men det är bara för att vi inte har träffats. Annars känner vi varandra jättebra, fast jag visste inte det förrän idag. Nu är jag lite förälskad i Fredrik. Han tänker mina tankar och sätter ord på dem och det är kanske en smula narcissistiskt att det gör mig lite förälskad, men det är känslan att vara förstådd som skapar det. Fredrik är också otillräcklig. Han verkar inte ens speciellt trevlig. Han minns inte heller hur folk ser ut, han minns känslan istället. Han fattar att det är ingen idé att försöka skriva bra. Man måste skriva det man måste skriva liksom. Och det blir inte något kreddigt finlitterärt, men det blir min berättelse och mina människor och de lever.

För jag vill jobba med ”konstiga saker” precis som du Fredrik. Jag känner också att när jag får någon att gråta eller skratta av mina ord, då är jag så lycklig som jag kan bli. Jag måste strunta i att min väg är långsam och obegriplig för andra, för jag måste gå den ändå. Och idag blev det kristallklart för mig att det är den enda väg jag vill gå. Den osäkra, troligtvis olönsamma och otacksamma idiotvägen alltså.

Varje enskild händelse är inte alltid begriplig eller meningsfull, men i relation till övriga händelser blir den en länk i kedjan som är vägen. Det finns en anledning till att jag inte fick jobben som jag verkligen trodde att jag ville ha, så att jag istället träffade chef-Anna och terapeut-Jenny och entreprenör-Mathias och författar-Fredrik. Och visst finns det tusen tillfällen då jag kunde ha stött på Fredrik Backman och hört honom säga exakt vad jag behövde höra. Men nu gjorde jag inte det, min sambandskedja var jättelång. Och alla händelser på vägen gjorde mig bättre rustad än om jag fått som jag velat när jag var trettio.

Det här blogginlägget blev också jättelångt och kanske inte viktigt för någon annan än mig själv. Viktig nog alltså. Jag behövde klarställa att man måste inte kunna skriva något som Andarnas hus, man får gå den här konstiga vägen ändå.

Så tack Fredrik, för att du påminde om att det är helt i sin ordning. Vi hörs. Soulmates möts alltid förr eller senare.

Och med dig som läser detta vill jag dela ett citat från Fredriks sommarprat:
Det finns bara ett enda sätt att inte få kritik, och det är att aldrig göra någonting. Skapa ingenting. Försök inte. Bry dig inte.

Word.

You Might Also Like