Föräldraskap Kärlek Tid

Resta qui (Stanna här)

Det är söndag kväll och jag är ensam hemma. Det händer nästan aldrig, eller snarare aldrig, att jag är ensam hemma på kvällen och allt känns konstigt och tyst. Jag kör på Andrea Bocelli och låter hans fantastiska röst fylla köket medan jag putsar silvret.

Japp, du läste rätt. Jag putsar silvret. Ni vet de där arvebesticken som används så sällan att de ser ut som om de släpats i svåra avlagringar när de väl grävs fram. Oftast slutar det med att jag kör ner allt i lådan igen och tänker att jag borde ha lite bättre framförhållning nästa gång för det här har man ju inte tid med. Men inte idag. För imorgon fyller pappa 70 år, och är det något som är värt lite astråkigt silverputs så är det denna händelse, som ingen trodde skulle bli av.

Min pappa har varit sjuk i nästan hela sitt liv. Han föddes med en hälsomässig nitlott och har haft en daglig kamp de senaste femtio åren. Och inte en enda gång har jag hört honom klaga. Inte en gång. Och aldrig aldrig har han visat någon bitterhet, över att just han fick den här nitlotten.

Det tycker jag är fascinerande. Själv är jag van vid att vara frisk som en nötkärna och ändå kan jag lova att om jag så bara har lite träningsvärk så får omvärlden veta.

Jag gnider på gafflarna med något giftigt medel som antagligen inte säljs i butiker längre och minns en särskild stund förra året.

Den stunden sitter jag i en fåtölj på intensivvårdsavdelningen på Halmstad sjukhus. Det är mitt skift att vaka och jag väntar på att min faster ska komma och byta av så jag kan åka hem och sova lite innan jobbet. Det är midnatt, men på intensiven spelar det ingen roll. Där är det liksom full rulle dygnet runt, apparater som piper och kurvor som rullar, lampor som signalerar och folk som springer. Sköterskan som sitter bredvid mig skriver några anteckningar och lämnar mig i fred. Hon lämnar inte heller rummet. Visste du att om man vårdas på intensiven är förhållandet personal och patient ett till ett? Det visste inte jag innan. Men sköterskan sitter där, som en liten soldat och vaktar, med full koll endast på pappa och på att hålla honom vid liv.

Pappa ligger i sängen med ett stort fluffigt moln över sig, ett täcke av varmluft för att inte tynga på kroppen men ändå värma. Av nyfikenhet räknar jag hur många sladdar som är kopplade till hans kropp och jag får det till 23 stycken. Pappa blundar och är liksom inte i rummet, han andas inte själv och vi har inte sett honom blinka på flera veckor. Jag spritar händerna för tusende gången och masserar hans fötter lite. De ser ut som om han kom direkt från fotvården och det gör han nästan, mamma tar hand om pappas fötter så de ser ut som en tjugofemårings. Pappa rör sig inte, men jag tänker att kanske någonstans i den omedvetna dimman kanske han känner att han inte är ensam, att någon är där.

Som tur är behöver vi inte längre använda munskydden, och då menar jag inte en liten pappersduk över munnen utan en läskig mask att andas i som luktar skarpa kemikalier och som får en likna Hannibal Lector. Men jag har ändå dånande huvudvärk, av väntan, av oron, av sömnbrist och stress. För jag tror inte att han någonsin mer kommer att vakna.

Ändå tar jag dagboken, den som personalen gett oss att anteckna i som en hjälp för patienten om/när han vaknar att förstå vad som har pågått i hans frånvaro. Jag skriver några rader om kvällen, vem som varit där, vad som har hänt, hur mycket vi tycker om honom. Och att jag hoppas på att han stannar hos oss, fastän det känns otroligt att han någonsin skulle prata eller gå igen.

Men min pappa är som en sån där vippdocka som reser sig upp hur man än puttar den. Efter två månader vaknar han och så småningom kommer han hem och vilar och rehabar lite men sen när man ändå är på benen så kan man ju lika gärna jobba lite, eller hur? Och passa på att njuta av livet, nu när man fick en chans till.

Jag har funderat på vad som har hållit honom uppe hela livet. Visst kan det vara tron, eller en allmänt positiv livssyn. Men jag tror det är tacksamheten. Han är alltid tacksam. Han lever som om han fick stjärnvinsten, tacksam och nöjd med det lilla och det enkla.

Silvret blir flammigt och konstigt men jag ger upp och dukar bordet. Jag släpar fram mormors handbroderade linneduk och ljusstakar på fot och glas som vi aldrig använder för de måste handdiskas, vackra opraktiska kvarlevor från hemmafruarnas tid. Och jag känner på mig hur glad han kommer att bli över festen som vi syskon fixat, själv planerade han att ”cykla lite” när jag frågade honom vad han ville göra på födelsedagen. Men han älskar överraskningar.

Sen går jag ut i köket och bakar en tårta, och Bocelli får sjunga ett varv till för ingen sover i huset fastän det snart är midnatt, och jag sjunger med för jag är glad och tacksam över att jag har min fina mirakelpappa att fira. Resta qui sjunger vi, Bocelli och jag. Stanna här.


Bilden: Pappa någon gång på sextiotalet. Han ser ungefär likadan ut fortfarande, fast med grått hår.

You Might Also Like