Kärlek Tid

Ont, det gör ont

Ett tag efter att min förra man dog i en trafikolycka, hörde jag kommentaren Idag är det tjugo år sedan min Charlie dog. Orden fastnade i mitt huvud. Inte för att jag kände Charlie, eller knappt hans flickvän som yttrade kommentaren. Utan för att hon tjugo år efteråt fortfarande höll ordning på årsdagen av hans död. Vad tröstlöst. Där satt ju jag och hoppades på att folk hade rätt när de försäkrade att Tiden läker alla sår. Hur skulle jag annars stå ut?

Nu råkar det ligga en hel del sanning i denna populära floskel. Men jag kan varmt rekommendera att inte servera den till någon som just har mist en älskad. Eller ännu värre – Livet går vidare. Just detta faktum är inget positivt för den som precis har drabbats av sorg. Att livet går vidare känns mer som ett hån, ett strävigt glädjelöst arbete. Noll tröst i den idiotkommentaren alltså.

Idag läste jag ett facebookinlägg av Linda, som skrev om hur ofattbart det var att det nu gått fem år sedan hennes man och pappan till hennes tre barn omkom. Saknaden efter ens bästa vän är det som gör ondast, skrev hon.

Saknad är en plåga som bara den som drabbats kan förstå.
– Vi ska aldrig sakna varandra, sa han till mig några månader innan han dog, på tal om något sms som skrivits. Vi ska bara längta!

Så fel han hade. Jag saknade nästan ihjäl mig, när han väl var borta. Varje morgon när jag vaknade föll blicken på garderoberna på andra sidan rummet. Där ovanpå låg det två tjocka vinterjackor, som inhandlats på bröllopsresan ett par veckor tidigare och som uppenbarligen inte fick plats i något skåp i väntan på vintern. En vit till mig och en gul till honom, likadana. (Jag vet, det är obegripligt smaklöst.) Under de få sekunder som passerade mellan att jag vaknade och att polletten trillade ner, hade jag faktiskt glömt att jag var ensam kvar. Så när jag såg hans gula jacka, som han aldrig skulle använda, var det som att få dödsbeskedet igen. Och igen, och igen, varenda morgon. Och det gjorde lika ont varenda gång, dag ut och dag in. Jättelänge. Mycket mycket längre än folk tror, och mycket mycket längre än man själv tror. Man ska ju gå vidare. Se framåt. Lägga bakom sig. Sluta klänga vid gamla minnen. Sluta bädda rent på hans sida också, fastän ingen sov där.

Men ja – tiden läker alla sår. Fast det går oändligt sakta och det är oändligt smärtsamt. För läkningen hänger ihop med att man måste släppa taget om den man älskar, den man helst krampaktigt vill hålla kvar.

Och ja – livet går vidare, för livsvilja är starka krafter. Annars skulle väl många av flyktingarna lägga sig ner utmed Europas vägar och dö av brist på motivation att leva, efter de trauman och förluster som många av dem måste ha upplevt.

En bild i tidningen idag visar Lisbet och Olof Palme på bröllopsresa. De är unga och glada och vet ingenting än. Och jag undrar vad Lisbet känner när hon ser den bilden nu, trettio år efter att hon blev ensam kvar. Läkte såren? Eller är det fortfarande som Linda skrev, ett ärr som ständigt skaver?

You Might Also Like

4 Kommentarer

  • Reply
    Lisi
    19 februari, 2016 at 12:37

    Fina och tänkvärda ord. Mina fina vänner Linda & Emma som fått uppleva det ingen borde få göra i unga år. Även om vi andra inte kan förstå fullt ut finns vi ändå här för er och stöttar, tröstar och hjälper bäst vi förmår.

    • Reply
      Emma Lindroth Steinwall
      4 mars, 2016 at 11:50

      <3

  • Reply
    Biggan
    23 juli, 2016 at 18:40

    Vi som var med på den tiden minns ju självklart finaste Lasse Lindroth. Hur fantastisk han var och hur hemskt det var som hände. Obeskrivligt hemskt och sorgligt.
    I en annan blogg hittade jag av en slump en länk till ditt fina inlägg om årsdagen, men det gick tydligen inte att kommentera där.
    All kärlek till dig och er dotter!

    • Reply
      Emma Lindroth Steinwall
      17 augusti, 2016 at 22:39

      Tack för dina fina ord! (Och ursäkta sen respons, jag har inte längre kommentarsfunktionen på och var inte uppmärksam på respons från tidigare inlägg.)
      Stor kram till dig!

    Lämna en kommentar