Föräldraskap Glädje

Om jag aldrig sagt tack

På mina barns skolor älskar de att maila. Eller så älskar de inte det, men det kanske har bestämts i någon policy att föräldrar ska ha jättemånga mail.

Jag har haft barn på förskola och skola sedan 2001, tre stycken, och den yngste ska inte ta studenten innan 2029. Föreställ er nu mängden veckobrev, bloggaviseringar, lappar, inloggningar och formulär under dessa 28 år. Och sen kan du lägga till korrespondens om fotboll, simskola, gitarr, innebandy, konfirmation etc. Jo, det har hänt att jag missat något, ibland inte ens öppnat mailet. Man ska hinna jobba också.

Men idag får jag en avisering från Unikum och jag läser hela veckobrevet från sonens lärare Linda. Det är en lång epistel med massor av detaljer om vad klassen har gjort den här veckan, besök de har fått, vad de pratat om, hur det gick på utflykten och vad vi förväntas prata om därhemma vid köksbordet (Just nu vad olika saker kostar och vitsen med att spara. Hm. Min bästa gren.).

Jag förstår av hela mitt hjärta att det skrivs långa veckobrev. Ibland känns de som rop på vår bristfälliga uppmärksamhet. Som när man har städat skafferiet, plockat ut varenda grej och torkat upp kladdet efter honungsburken och slängt gamla havregryn och skrivit upp att basilikan är slut och ställt in allting jättefint och det tog en timme. Då måste man gå och hämta någon som bekräftar jobbet liksom.

Den här dagen blir jag sjukt imponerad när jag läser veckobrevet. Vilken skola! Vilka lärare! Vad de får gjort varenda vecka! De ger allt för att ge mina barn en utbildning som verkar så mycket vettigare än den vi fick på 80-talet.  Alla ni som läser detta deltog väl i den hederliga gamla korvstoppningsmetoden. Inproppande av information alltså, fakta som inte var förankrad i djupare kunskap eller kritiskt tänkande. Inga reflektioner, analyser eller relaterande till vår samtid.

Bonussonen som går i åttan kom hem och ville diskutera den horribla kinesiska traditionen att förstöra fötterna på tjejer så att de förblir små och trasiga (både fötterna och tjejerna). Och hur den kunde kopplas till liknande fenomen idag och i västvärlden. Va?! Vi lärde oss vilken gubbkung som sköt vem, men inte varför eller vad det gör för skillnad idag. Eller så minns jag fel, jag kanske sov mig igenom den biten. Och vi var heller inte lika benägna att ifrågasätta och ställa krav som dagens kids.

Hur som helst – Linda då, som skrev veckobrevet; Varje gång jag pratar med henne blir jag ödmjukt imponerad, tacksam och lycklig över att min unge har en sådan engagerad lärare. Hon undervisar utmärkt, verkar det som i alla fall för han lär sig hur mycket som helst. Men utöver det verkar hon bry sig om barnen. Jättemycket. Hon vet hur min son mår, när och varför han är ledsen och vad han är bra på och vad han känner sig trygg med.

Jag har känt detsamma för alla mina barns lärare. Att de verkligen bryr sig om sitt uppdrag och våra barn. Det måste kännas märkligt för dem att föräldrar ibland inte har en aning om vad som pågår i deras barns liv, varje dag. Att de tillbringar mer tid med barnen än vi. Att de kanske märker och gläds över framstegen och utvecklingen mer än vi gör.

Och när jag hör mina lärarvänner prata på kalasen (lärare pratar alltid jobb på kalas) så får jag samma känsla som när jag pratar med Linda i korridoren. Vilka fantastiska, kunniga, ambitiösa, uthålliga, oumbärliga människor.

Jag säger bara en sak, för allt vad ni ger mig, min familj, alla barn och vårt samhälle: Tack.


Bilden: Yngste sonen, mitt sista skolbarn, en av de sista dagarna på sommarlovet.

You Might Also Like