Vänskap

No matter what

Jag vet direkt att det är hon fastän jag aldrig sett henne innan, inte ens på bild. Hon är helt klädd i svart och jag vet inte då att det är ovanligt, att hon brukar vara färgsprakande.

Det är i och för sig en ledtråd att hon bär på en bebis i dopklänning. Vi ska ha dubbeldop för våra döttrar och det är första gången vi träffas. Sen strax efter den märkliga dagen då vi båda födde barn har vi pratat i telefon hundratals gånger och jag hänger fast vid Sandra som vid en liten livlina. En främling, som redan vet det mesta om mig och vad jag tänker och känner.

Vi sitter längst fram i koret under dopet, ungarna gapar och allt är bisarrt. Kyrkan är full av släkt och vänner, vissa är vänner till både Peter och Lasse som inte är där och tomrummet efter dem går nästan att ta på. Jag har bett kantorn spela Crazy love, deras låt, som en liten present till Sandra. Det är en snäll tanke, men hon gråter som en kran och jag kramar hennes hand. Det har bara gått ett par månader sedan Peter dog och hon är inte lika hårdskalad som jag än. Sen vi tar kort och säger att vi ses snart och så åker vi och käkar smörgåstårta med våra respektive gäster.

Här någonstans kunde det tagit slut. Ibland är det sammanhanget som gör att man blir vänner. Är det bara situationen som binder ihop en, så löses banden upp naturligt när tillvaron blir annorlunda. Och det kan vara helt ok.

Men är det en själsfrände man hittat, så är det inte meningen att man ska kunna göra sig av med varandra. För då blir det ett hål i livet. Man har varandra, no matter what.

Nu, sjutton år senare, har vi en hel helg bokad på Stora hotellet i Jönköping. Vi pratar och pratar; det är sexårstrots och Trump, åldersnoja, mansnormen, kärlek, melodifestival, karriär och meningen med livet tills vi får halstorka och måste dricka mer vin.

Sen vill jag jobba lite med min nya kamera och skickar upp henne i fönstersmygen.
– Bort med dubbelhakan, beordrar jag. Mer hår. Inte se trött ut. Nä, inte bitchblick – attityd!
Jag har en väldigt ohövlig sida som kommer fram när jag fotograferar, då glömmer jag hela min uppfostran. Men Sandra lyder utan att blinka och på beställning vräker hon sig som en filmstjärna i lobbysoffan utan att störas av att folk tittar nyfiket.

Det är faktiskt inte så mycket alls hon låter sig störas av. Hon är den modigaste jag känner och jag tänker att om jag hänger med henne kanske det smittar av sig, jag vill ju bli lite rakare.

Att inte behöva vira in sanningen är en härlig känsla. Vi virar ingenting, ut med alltihop på bordet bara. Det blir jättefult ibland, och det är så ovanligt att säga sina fula saker högt att det blir komiskt och vi skrattar åt det fula.

Ibland är hon en bättre människa än jag, hon har mer omtanke och större engagemang. Jag bestämmer mig för fullt förtroende och åker bananskal på hennes kunskaper när jag inte orkar lära mig själv.
– Får man äta tonfisk nu? frågar jag när vi ska beställa.
– Nä, säger Sandra.
– Skit, säger jag och väljer laxen.
– Var kommer laxen från, frågar Sandra servitrisen.
– Ingen aning, säger servitrisen, men jag kan kolla med köket.
– Kolla räkorna också, säger Sandra.

Sen går vi ut. Hon går som en snigel fastän det blåser iskallt om öronen, uppslukad av jakten på nya pokémongubbar som ska få sonen att jubla när hon kommer hem. Jag fryser och tar skydd under ett tak medan hon irrar lite planlöst över den öppna platsen. Hennes turkos jacka lyser som en färgglad akvariefisk i allt det grå, och det känns lite symboliskt.

Och jag tänker att finns det karma, så har jag gjort något rätt i alla fall. För en riktigt bra vän måste vara det finaste man kan få.

Bilden: En trött men fantastisk fotomodell. Märkligt nog klädd i svart den här gången också, men av en bättre anledning.

You Might Also Like