Livet Vänskap

No man is an island

Jag har fem helsyskon. Det är bra, för då behöver man aldrig undra. Över nånting. Min mamma sa en gång att det är en kris för ett barn att få syskon, men det är en ännu större kris att inte få det. Om detta stämmer vet jag inte, men jag vet att om man är uppvuxen med syskon får man bonusutbildning i livets skola.

För det första lär man sig att ska man ha någon plats så måste man ta den. Ingen kommer att gissa dina behov, och ingen kommer att tystna i spänd förväntan över vad du har att säga. Vill du ha något sagt? Ta ansvar själv för att göra dig hörd.

För det andra lär man sig att man är aldrig ensam. När vår pappa blev allvarligt sjuk förra året och tillbringade en lång tid på intensiven, blev detta tydligt. Jag kommer aldrig att stå ensam om föräldrarna blir gamla och sjuka och plötsligt behöver massor av hjälp. There is an army. Och för länge sedan, när jag ensam fick barn och livet var skit – an army till mitt förfogande.

För det tredje så får man alltid veta sanningen. Frågor och synpunkter lindas inte in i otydligt trevlighetsludd, utan serveras i sin ärliga ursprungsform.

Andra: – Det var längesen du berättade om hur det går med din bok?
Syskon: – Har du inte hållit på med den där gamla boken i flera år nu? Blir det nåt eller?

Andra: – Nämen har du färgat håret? Vad fint!
Syskon: – Ditt hår är ju kolsvart. Du ser jätteblek ut när det är så mörkt.

Andra: – Vad härligt att dina föräldrar verkar ha det så bra som pensionärer!
Syskon (oroligt från andra änden av landet): -Varför sitter mamma och pappa och käkar frukost halv tolv på dagen? Har de mossat till sig?

Att vara mellanbarn, storasyster och lillasyster blir extra spännande när man lever ihop med någon som har vuxit upp som enda barnet. Min man stod som ett frågetecken i början av vårt förhållande, när ”gäster” (familjen) hälsade på under semestern och ogenerat gick i kylen, slängde in en tvätt i maskinen eller passade på att färga håret i badrummet. Kände sig som hemma alltså. Och jag fattade inte varför detta skulle vara konstigt. När jag insåg att det i hans familj aldrig förekommit övernattningsgäster någonsin, kändes det som om vi kom från olika planeter. I mitt barndomshem var det alltid någon som hälsade på. Gamla vänner, grannar, folk från församlingen, någon ensam stackare som skulle tas om hand – jämt hade vi gäster. Jag kan inte påstå att detta alltid var så härligt som det kanske låter. Men det blev naturligt att ha folk omkring sig, att knö ihop sig och dela.

Mina syskon är alla (japp, alla) grymt begåvade personer. När jag var liten och livet var en tävling var det inte bara kul. Jag brukade gömma mina betyg med treor och fyror för att slippa skämmas. Jag slutade spela piano, fastän jag var ganska duktig, för jag var inte lika bra. Jag klängde på syrrans balla kompisar under perioder när jag var ensam. Och istället för att tänka efter vad jag ville bli och göra i livet, lallade jag efter mina systrar ner till Lund där jag kastade bort en kvarts miljon i studieskulder för att jag inte vågade tänka utanför syskonboxen. (Det var korkat.)

Men nu är det kul. Ibland kommer de ner, med sina väl valda respektive och en skock kusiner, och maken grillar och brorsan lagar något som gått sönder och syrran har med sig urväxta kusinkläder och diskmaskinen jobbar så den brinner. Sen ojar vi oss över stugan, äter för mycket och sitter uppe för sent, och är alla på plats så tar vi familjefoton tills folk snäser åt varandra och ungarna sticker ur bild. Och jag är tacksam och glad över det unika med syskon – att de som känt en hela livet alltid finns tillhands och håller en på jorden. An army.

Bilden är tagen vid ett av få tillfällen då vi alla var på plats, och eftersom jag inte inhämtat syskonens godkännande för bildpublicering är den medvetet otydlig. Men egentligen är vi jättesnygga 🙂

 

You Might Also Like

Inga kommentarer

Lämna en kommentar