Livet Träning

Man vill ju bara vara lite snygg

Vi har stans värsta köksstolar. De är inte bara totalt söndertrasade. De är också direkt farliga att sitta på, vilket brorsan vänligt upplyser om varje gång han är här och inte kan låta bli att vända dem upp och ner och dra åt nån mutter så att benen hålls på plats en sväng till.

Med jämna mellanrum pratar vi om att skaffa nya. Men det ställs liksom alltid mot något annat. Boka ny träningsresa eller köksstolar? Träningsresa. Köpa ny kamera så jag kan göra fotojobb eller köksstolar? Kamera. Lägga hela helgen på att ränna i möbelaffärer efter köksstolar, eller göra nåt kul? Göra nåt kul.

På det viset har åren rullat, med våra fula köksstolar. Och på något sätt har jag börjat gilla stolarna i nuvarande skick. De har blivit en symbol för att bry sig om det man tycker är viktigt, och strunta i ytan. För till skillnad från många av mina vänner, som har det helt overkligt fint hemma, så känns inte inredning det minsta intressant för mig.

Det här sunda tänket hade varit härligt att kunna applicera på sitt eget utseende. Men nej. För här regerar Idioten av Fåfänga.

Här är vad jag egentligen tycker:

  • Man ska inte lägga tid på utseendet.
  • Man ska acceptera synliga ålderstecken.
  • Man ska kunna se ut som man gör helt naturell bland folk.
  • Man ska klä sig bekvämt.
  • Man ska lägga pengarna på viktiga saker.

Men här är vad som styr:

  • Man vill vara snygg.

Det här är så dubbelsidigt. Halva jag älskar hårfärgen och CC-krämen och silkepilen och shapingunderkläderna och höga klackarna och allt det dyra obekväma kluddet som gör att man kan lura sig själv och omvärlden en stund till. Man är bara en liten bekräftelse-addict som vill se så bra ut som det går, som gillar allt som är vackert och som blir fånigt glad för utseendekomplimanger.

Men andra hälften, mitt smarta jag, gråter över min egen dumhet. För att jag kladdar smink en stund varenda morgon, istället för att sova en kvart till. För att jag väljer klackarna anytime och tycker det är värt plågan. För att jag lägger sinnessjukt mycket pengar på hårfärg, när världen brinner. Och varför? För att jag verkligen vill? Eller för att det förväntas? Eller för att jag är för feg för att låta bli?

När min dotter var liten frågade hon varför man måste ta bort hår i armhålan när man blir stor.
– Måste och måste. Det är en hygienfråga, så man inte luktar armsvett, sa jag och fick med halva sanningen.
– Varför måste man raka benen då?
– Det måste man inte, sa jag. Det är en kulturfråga. Själv tycker jag det är snyggare med släta ben.
– Men varför har inte killar släta ben då?

Nä, varför har de inte det? För att de är smartare? För att de hellre lägger tiden på annat? För att de inte går med på att låta idealet hamna alltför långt bort ifrån verkligheten?

När jag var hälften så gammal som jag är nu, var jag dubbelt så snygg. Var jag tacksam? Nope. Inte en minut. Sjukt otacksam var jag, och hård att döma. Så ibland tänker jag att jag kommer att ångra mig längre fram, när jag är sextio eller nåt och funderar över varför jag inte kände mig lite fin när jag var fyrtio och fortfarande hade fler bruna hår än grå.

Ändå drabbas jag jätteofta av Plötslig Fulhet och garderobsblindhet och står framför spegeln och svär över att det aldrig blev någon period mellan finnarna och rynkorna då man bara fick ha en vanlig vuxenfin hy.

Men (och här kommer det viktig info): Är det någonstans man lämnar det yttre till förmån för insidan så är det på gymmet. När jag tränar, så flyttas fokus från utseendefixering och skavanker, till glädjen över att vara stark och frisk och viljan att må bra och hålla länge. Jag önskar verkligen att alla de som tror att träning är lika med utseendehets, visste hur fel de har.

Och jag vill ju inte bara vara snygg, jag vill framför allt vara glad. Så jag jobbar på acceptansen, som Jenny lärt mig allt om, och försöker byta fokus när jag blir ovän med spegeln.

Till dess behåller vi köksstolarna.

Bilden är tagen av min syster Mimmi en galet blåsig dag på Södra Näs i Varberg. Jag kan lova att det kliade i fingrarna att lägga på lite finhyfilter, trots vad jag just skrivit. Men jag nöjde mig med att skruva lite på ljuset. Man är ju bara en liten människa.

You Might Also Like