Tid

Like there is no tomorrow

– Den här ska Eva ha, säger jag och dunsar ner den tjocka pärmen i skrivbordet.
– Ok, säger Anna. Är du inte här imorgon?
– Jo, säger jag. Men om jag typ krockar med en buss eller nåt på vägen hem. Då ville jag bara säga att Eva måste ha den här.
Anna tittar på mig med största tålamod.
– Gå hem, galna kvinna, säger hon. Och kom tillbaka imorgon.

Det är på gott och ont som jag aldrig är helt säker på att det blir en morgondag. För det mesta är det ett plus, för det får en att uppskatta guldkornen.

Som nu, när det äntligen är september, prime time of the year – en fantastisk tid av nytänk och energi. Inte en storhelg så långt ögat når. Inga förväntningar som måste uppfyllas. Då finns det så mycket att uppskatta.

För i den svala luften, den där krispiga syretäta septemberluften, då kan jag andas ordentligt. Då går jag ut och njuter i den obeskrivliga skönhet som hösten levererar. Och jag tänker att just det här röda lövet måste vara bland det vackraste som har skapats. Vilken tur att jag fick se det.

Andra guldkorn, bara de senaste dagarna: Dottern sitter vid köksbordet och babblar och jag ser på henne och konstaterar att hon blev ju en helt fantastisk person. En vän ställer upp som modell och jag får hålla på tills jag når den där känslan av att det här blir så sjukt bra att jag vill aldrig släppa kameran någonsin mer. Jag får ett sms från maken som gör mig tårögd fastän jag måste ha fått flera tusen fina sms av honom under våra sexton år ihop. Jag köper nya kläder och njuter av prova varenda plagg för höstkläder är det bästa som finns och ÄNTLIGEN får man gå i snygga stövlar igen efter denna eviga flipflopsäsong.

Allt det här ger mig orimligt stor glädje, och jag vältrar mig i all skönhet och kärlek och frihet och glädje som vi har runt omkring oss, för rätt var det är tar det slut och vad är det då för mening med ett fett pensionssparkonto. Bäst att springa medan man fortfarande kan. Bäst att dansa medan musiken är på. Man får kämpa lite med konsekvenstänket, men det går.

Sen finns det en baksida också med att vara konstant beredd på att allt snart tar slut. Jag är så van vid baksidan att jag knappt märker den, det är först när Anna ger mig The Look som jag kommer ihåg att något är snett i mitt mindset.

Som: Nu när familjen varit borta en vecka, finns det äntligen en chans att nå botten på tvättkorgen, eller i alla fall komma ända ner till julduken. Men när jag står där och skickar in de sista grejerna i maskinen, sparar jag automatiskt ett plagg från varje person. För det ska aldrig mer få hända att den personen inte kommer tillbaka och jag står där utan ett enda plagg, eller en kudde, eller nånting som luktar som hen.

Varenda gång jag åker bort mer än över en natt tänker jag Gode Gud låt mig få komma hem igen så att ingen annan behöver sortera mina lådor. Jag instruerar maken att skicka in syrran för att ta hand om allt mitt skräp (det är viktigt att hålla skenet uppe trots sexton år ihop). Jag instruerar Sandra att tala om för mina speciella människor att de är speciella, om jag aldrig mer får tillfälle att säga det själv. Jag slänger lappar med obegripliga manusanteckningar som kan missuppfattas så ingen ska behöva sitta och undra och övertolka varför jag skrev den här konstiga grejen.

Och varje dag jag lämnar jobbet, vänder jag mig i dörren och kollar att jo, det är ok att lämna det såhär. Allt är i ordning. Eva kommer att få pärmen.

Jag har slutat tänka att jag ska göra saker sen –  vem vet om det blir något sen. Antagligen får de flesta av oss cancer och det är lika bra att passa på med allt det där som man kanske inte kommer att orka, om allt handlar om att bli frisk igen. Det kanske inte går att leva varje dag som om det vore den sista, det skulle ju bli ett väldigt märkligt liv. (Och det är apstressigt, kan jag berätta. Läs Hur lever man sin sista dag så förstår du). Men lev kanske EN dag i ditt liv, som om det inte blir någon mer.

Mitt förslag: Njut av ljuvliga september. Berätta sanningen för någon. Kyss den du älskar. Ta ett stort steg. Var i naturen och lägg märke till alla mirakel som röda löv och sånt. Häng mer med dina vänner. Gå ut och ät med ett av dina barn och ingen mobil. Njut av att vara frisk. Sätt ett mål och nå det. Drick tisdagschampagne. Sortera din skrivbordslåda.

Nej, jag bara skojade. Den kan syrran få ta hand om.


Bilden: Den här fantastiska väggen av höstlöv gör mig lycklig varje dag när jag kör till jobbet. Den sitter på huvudkontoret till Nilsson Group i Varberg, om du vill se den live.

You Might Also Like