Föräldraskap Livet

Klart vi ska ha lite våld innan läggdags

Min nioåring sitter med storasyrran och tittar på Harry Potter. Precis när jag kommer in håller Harry på att långsamt strypas av en blek slemmig gubbe utan näsa, och han sträcker sig förtvivlad efter en pinne som skjuter blixtar så gubben tillfälligt knockas. Sen blir det fajt och gubben slår hårt och skoningslöst upprepade gånger tills Harry faller till marken.

– Vad är det här för läskig skit ni tittar på, undrar jag.
– Vadå, det är väl inte läskigt. Det är Voldemort.

Min son blinkar inte ens när slagen viner över Harry. Och han tycker inte att det är ett dugg otäckt att titta på när ett annat barn blir strypt.

Vad jag tycker om våld i största allmänhet är ett eget kapitel, jag tänkte hålla mig till våld som underhållning här. För mig är hela konceptet obegripligt.

Jag vågar knappt zappa på tv:n på kvällarna längre. Det finns inte en chans att jag kan bläddra igenom några kanaler utan att ofrivilligt få se lite våld. Och jag har ett grymt fotografiskt minne, så när jag ser en man nergrävd till axlarna i sanden bli piskad på huvudet, så försvinner den scenen aldrig, aldrig ur mitt minne. Och den tillför ingenting bra, varken i mitt huvud eller i världen.

När jag var student såg jag filmen Braveheart på bio. Minns ni den? Det finns en scen där Mel Gibson är fastspänd i någon slags sträckbänk. Sen drar man honom åt varsitt håll så att kroppen nästan går sönder. Jag gick ut och kräktes. Sen tyckte folk att det här var ju en JÄTTEBRA film. Och vadå våldsam, det är ju en SANN HISTORIA. Och då undrar jag – finns det någonting med det som gör saken mindre otäck? Visst, ett äventyr värt att berätta. Men sträckbänksscenen, behövdes den? Och den var antagligen rena festen jämfört med vad som hände efter att jag gått ut.

Jag förstår idén med att beröra, även om det bara är en fiktiv historia. Men jag önskar att vi inte behövde gå så långt med våldet för att få effekt. Att vi måste få detaljerna intryckta i sinnet och bli mer och mer avtrubbade.

Själv är jag ett stort fan av Netflix-serien Homeland. Den berör så att jag nästan glömmer att det är hittepå. Men när man stoppar in den arme Peter Quinn i plastlådan och vrider på gasen som trasar sönder honom inifrån, räcker det inte då med att vi redan fattat vilken ofattbar smärtsam upplevelse detta blir? Måste vi se honom gå sönder? Räcker det inte att vi känner ångesten när Brody ska avrättas genom hängning? Måste vi se det? Och varför måste vi det – är det för att vi ska fatta att hängning, det är inga konstigheter. Bara att tugga i sig liksom, i vårt lilla tv-mys innan läggdags.

Jag vägrar tro att det är just själva geggandet med detaljerna som skapar spänningen och gör att man rycks med. Jag vill tro att det är storyn, människorna och ovissheten som får en att sitta som på nålar varenda avsnitt.

Och ett sista exempel – har ni sett klassikern Utvandrarna/Nybyggarna? Jag såg den härom året, och satt i flera timmar med ont i magen, för jag visste att det skulle komma något riktigt otäckt när indianerna dök upp. Och mycket riktigt; man tar den gravida tjejen som är ensam hemma, skär upp hennes mage, tar ut fostret och spetsar fast det på en påle. Sen får vi också ta del av bestraffningen, indianer som hänger på rad när lagens män hunnit ifatt dem.

Det behövdes inte. Spänningen fanns redan där, engagemanget och inlevelsen. Det är en fantastisk berättelse på många sätt. Men nu ångrar jag att jag tittade på den. Jag kommer aldrig att glömma den där bebisen och minnet av scenen får mig fortfarande att må dåligt, flera år efteråt. Och det får resten av berättelsen att hamna i skymundan.

Jag vet att kulturen alltid speglat verkligheten. Men nu börjar vi skapa verklighet med hjälp av vår våldskultur. Har ni spelat GTA? Har ni sett spelet, vet ni vad ungarna roar sig med efter skolan? Plågsam misshandel, gängbråk, våldtäkter och tortyr. Och man måste själv delta aktivt för att spela vidare. Du måste behandla kvinnor som skit rent handgripligen, du måste välja ditt tortyrvapen och utföra handlingen. Och gör man det en stund varje dag, är det inte så konstigt att man blir Anton Lundin Pettersson. En vanlig kille liksom.

Jag vill slippa våldskulturen. Jag vet att jag har nästan ingen med mig här, men jag har fått nog. Jag ser inte ens något kul med Halloweenkostymerna, vad är det för nöje med död och skräck? Mina barn får inte leka med vapen. Jag läser inte ens deckare längre, det är inte underhållning för mig att läsa om bestialiska mord, människors sorg och ändlöst deprimerande polisarbete. Det räcker att titta på nyheterna med IS och terror, krig och folkmord och människor som lider och far illa i ett neverending flöde. Vi har ju skit i världen så det räcker, kan man säga.

Våld är inte underhållning för mig och kommer aldrig att bli. Orka säga nej, och vägra bli avtrubbad. Mer kärlek åt folket.

Bilden: Såg att Rupert Friend (Peter Quinn) var castad för nästa säsong av Homeland. Vad var det jag sa. Mannen är odödlig.

You Might Also Like