Kärlek Livet

Jag bara älskar inte dig längre

Jag är i Stockholm och går ensam på stan, när något händer som jag väntat på i flera år: Jag råkar stöta på min första man, som ett år efter vårt bröllop kom på att det var ett misstag att gifta sig med mig.

Det hade varit en overklig separation. Jag kunde inte ha blivit mer förvånad om mamma ringt en dag och berättat att hon tröttnat på att vara min mamma, så nu fick det vara slut med det. Ena dagen var han där och allt var som det skulle (det var det uppenbarligen inte, men jag trodde det i alla fall), andra dagen var han borta för gott. Jag tänkte, att så enkelt kan det ju bara inte vara att skilja sig från någon. Men jo. Har man inga barn och äger ingenting – vi var fattiga studenter – så är det lätt som en plätt att skilja sig. Tack och hej bara. Sen blir du skild, vare sig du har lust eller inte.

Jag slängde all självrespekt överbord (det var ganska lätt för jag hade inte så mycket på den här tiden) och körde hela registret; skrika, hota, tjata, tigga, gråta, spela kompis och självklart dåligt-samvete-kortet. Men han hade bestämt sig och var som teflon. Och dagen efter beskedet åkte han.

Under en helg, när jag var bortrest på min kompis bröllop, kom han hem för att packa ihop sina prylar. När jag kom tillbaka var halva hemmet borta. Och då menar jag halva, med manligt rättvisetänk: Ena sängbordet av två likadana. Ena sänglampan av två likadana. Ena påslakansetet. Sex gafflar av tolv. Tre muggar av sex. Ni fattar. Det är nästan roligt, om det inte hade varit så sorgligt.

Inte en pryl för mycket roffade han åt sig, snarare tvärtom, så jag hade inget att vara arg för. Han hade också noga lämnat kvar varenda foto av mig och oss, alla presenter jag gett honom, meningslösa reseminnen, fina lappar och sånt strunt som man bara bryr sig om om man bryr sig. Det innebar att hela jag, och alla våra minnen måste varit som utraderade i hans nya tillvaro.

Ett par veckor innan han kom på det här, hade vi bokat en Indienresa som skulle gå av stapeln ett halvår senare. Det är en konstig sak att göra när man planerar att lämna någon, men så var det. Jag avbokade resan och snodde åt mig handpenningen själv i hopp om att provocera fram ett samtal. Men han struntade i handpenningen. Och i mig också. Han ville inte ens ta luren, när jag ringde hem till kompisen han bodde hos och grät.

Men jag hade ju en jätteviktig fråga, som jag behövde svar på: Varför? Varför, varför, varför?

Så när jag springer på honom i Stockholm ett par år senare, är min första tanke att här kommer äntligen min chans att få ett svar. (Min andra tanke är VILKEN TUR att jag har snyggt hår idag och nya kläder han aldrig har sett.) Eftersom jag inte skäller och gapar går han med på att ta en kaffe och vi sätter oss på nåt ställe och uppdaterar oss om vänner och familj, det här var innan facebook skötte sånt åt oss. Och till slut vågar jag ställa min riktiga fråga: Hur kan den viktigaste personen i världen för någon, den som betyder allt och som är ens närmaste, plötsligt bli helt oviktig? Vad gjorde jag för fel?

Svar: Jag bara älskar inte dig längre.
Fråga: Men tänkte du aldrig på hur det blev för mig när du bara försvann? Att hela min tillvaro föll ihop? Även om du slutat älska mig?
Svar: Inte för att vara elak, jag vill dig verkligen inget illa. Men ska jag vara uppriktig så tänker jag aldrig på dig längre.

Nähä. Det var ju svar i alla fall. Sen såg jag honom aldrig mer.

Det här är min historia, och mitt minne. Även om allt ovan är sant, så förstår jag att han kanske har en annan bild av det hela, att det fanns mer bakom som jag aldrig begrep. Jag är inte arg längre (fast det tog galet många år kan jag lova), och själv är han gift med sin tredje fru och verkar ha det utmärkt av facebook att döma. Och självklart är det bra att vi inte fortsatte vara gifta.

Om jag ångrar mig? Nej. Han var, och är säkert fortfarande, en fantastisk person att leva med. Och jag ångrar bara saker jag inte gjort. Som att jag inte skrev färdigt min C-uppsats i statsvetenskap, det ångrar jag jättemycket. Eller att jag missat magiska soluppgångar för att jag har för mycket konsekvenstänk.

Men här är mitt budskap: Ska du krossa någon? Var snäll. Onödigt snäll. Länge. Så länge det behövs. Så får den du krossar det lite lättare med att bli hel igen.

Bilden: Knappt 24 år gammal, i mammas brudklänning från 1969. 

You Might Also Like