Drömmar Vänskap

Hur kul har du egentligen?

Det skulle fyllas fyrtio i bekantskapskretsen och diskussionerna gick varma om hur man bäst firar. Precis som jag var det många som ville ha en stor fest, och inte bara det – en ROLIG stor fest, där alla har jättekul. Och här uppstod frågan: När har man egentligen roligt? Inte bara trevligt, utan må-som-en-drottning-skratta-så-man-får-träningsvärk-kul?

Jag fick en liten hang up på frågan och ställde den till alla. Vet ni hur många som inte vet sitt eget svar på detta? En del kunde inte ens komma på ett enda tillfälle när de haft riktigt galet kul, eller minnas när detta sist inträffade. Massor av andra fina minnen dök upp, trevliga stunder då man mår bra och allt lirar. Men uppenbarligen skrattar vi knappast ihjäl oss här i vår välfärdsrikedom. Och personligen tänker jag att vi har helt gått vilse med våra val och vad vi prioriterar.

Själv fick jag också ta mig en ordentlig funderare. När har jag roligt? När är jag jätteglad? Lite vilseledd av må-bra-tillfällen (som inte är så dumma de heller) kunde jag till slut koka ner det till fyra insikter:

  • Jag har roligt när kontrollhäxan vilar och mitt andra jag får go wild. När jag kastar planen och beredskapen och konsekvenstänket. Ofta skorna också. Alltså: konstruerade situationer, som till exempel fester, kan sällan bli mer än trevliga. Man måste öppna dörren till wildness.
  • Riktiga glädjekickar får jag bara tillsammans med andra. I ensamheten finns en annan sorts glädje, men när det gäller ha riktigt kul så krävs det sällskap.
  • Att hitta det man brinner för ger enorm glädje. Ren passion alltså. Nästan så att all annan sysselsättning känns meningslös, när man väl brinner för något.
  • Inget är mer glädjefyllt än att nå sitt mål. Ju hårdare du har kämpat för att nå målet, desto större glädje.

Att ha ett kul moment och att känna riktig glädje kan vara två olika saker, men de är nära släkt.

Kul moment slinker snabbt förbi, och ibland fattar man inte förrän efteråt att det var ett guldtillfälle. Det kan räcka med ett asgarv med min kontorssambo en måndagsmorgon. Eller när Cissi och jag åker tunnelbana i London och båda tror att den andra vet vart vi åker, tills vi inser att båda bara följer strömmen. När Linda och jag tar oseriösa nakenbilder i solen på stranden på Fårö. Euforisk dansglädje under Summerburst på ett soldränkt Ullevi. Att cykla och sjunga schlagers som en galning. Eller när Sandra, som gillar att prova hattar, glömmer att hon har något på huvudet och först senare upptäcker att hon snattat. I Central Park, där jag envisas med att vi ska hyra båt och ro som i New York-filmerna och alltihop är ett patetiskt turistkaos och vi bara sitter och garvar i båten medan vi konstant krockar med alla japaner. Små guldtillfällen.

Att känna riktig glädje känns mer och mer viktigt. Någon har sagt att få saker ger så stor glädje som att göra något för andra och det är tänkvärt, men nu har jag mer fokus på den egoistiska ha-roligt-glädjen.

Och här kommer återkopplingen till er som läste inlägget Hur lever man sin sista dag? Insikten för mig var att när katastroferna väl anlänt, kan det vara svårt att njuta av glädjen. Så även om man inte kan leva varje dag som om det vore den sista, så kan man i alla fall välja NÅGON dag för att göra det. Medan livet och hälsan fortfarande är ok.

För glädje är inget som bara levereras gratis. Ibland får man jobba. Så häng med vänner som gör dig glad. Hitta din passion. Sätt mål och nå dem. Go wild.

Bilden: Nakenbad på Fårö, den städade versionen. En fantastisk dag med massor av glädje och skratt.

PS. Jag hade faktiskt äkta roligt på min 40-årsfest. Shoes off.

You Might Also Like

  • Nu skaver det överallt | Word by Steinwall
    13 april, 2016 at 18:05

    […] upp sig för att skapa tid till det man brinner för (och då tänker jag inte på en man, utan andra passioner). Man får vara hemmafru, om man nu inte tycker det är så noga vem som drar in stålarna, eller […]

  • Nu skaver det överallt | Word by Steinwall
    13 april, 2016 at 18:05

    […] upp sig för att skapa tid till det man brinner för (och då tänker jag inte på en man, utan andra passioner). Man får vara hemmafru, om man nu inte tycker det är så noga vem som drar in stålarna, eller […]

  • Det var inte bättre förr | Word by Steinwall
    29 maj, 2016 at 22:39

    […] jag känner magin, känslan av att det här är ett guldkorn i livet jag aldrig glömmer. This is what it feels like, som Armin […]