Drömmar Författarskap Träning Vänskap

Hitta lösningen

Jag är på skriva- och yogakurs på folkhögskola. Det är lite fisk- och musikaffär över kombinationen, men för mig är den perfekt och det är en skön dag när jag sätter mig i bilen och kör söderut genom ett ljuvligt sommarsverige.

Jag har sett fram emot att lata mig en vecka, hinna skriva lite grejer jag har på lager och träna på kvällarna. Men det kan jag glömma. Istället springer vi mellan husen och passen och alla är på toa när vi borde vara på plats för lektion, konstant en kvart efter i schemat.

Här finns bara tjejer, och det är jätteskönt. Som ett litet andrum, en tillåtande avslappnad mysbrallevärld med massor av uppmuntran och kreativa idéer. (Den som spred myten om att kvinnor inte hjälper varandra framåt är en idiot. Men det ämnet är ett eget blogginlägg.)

På morgnarna yogar vi. Jag är van vid dynamisk yoga på gym, intensiv poweryoga med styrkefokus. Men jag anar redan när jag ser vår kursledare Tove, att här blir det andra yogabullar. Och mycket riktigt, nu ska vi ANDAS. Jättemycket ska vi andas. Sen kommer ett asläskigt inslag som får mig att slå en inre knut – vi ska låta. Japp, det är mantra och sanskrit och nästan lite sång. Tove sjunger lead (hon kallar det inte riktigt så men ni fattar) och hennes röst är som den där regndroppen, den som rinner i mjuka kringelikrokar över rutan när regnet har upphört. Hela hon är som ekologisk müsli, sötad med naturlig honung. Den älvlika sorten som får en att känna sig lika cool som en drake i jämförelse. Vi älskar Tove.

Men att yogasjunga, det älskar jag inte. Under hela min uppväxt har jag blivit tvingad /uppmanad/ ombedd att sjunga när jag inte vill, och det balla med att vara 43 år är att man får bestämma själv. Så jag sjunger inte och det är ok för här får man göra som man har lust. Och jag struntar i att bli frustrerad över att det inte går att stänga av alla impulser.
– Vandra med ditt inre fokus, uppmanar Tove, men mina tankar fladdrar hejvilt och numera accepterar jag att vara en person som blir bra mycket lugnare av Summerburst-rave än av yogaandning.

Sen skriver vi. Massor skriver vi. Jag skriver om sådant jag inte ens visste att fanns i mitt huvud. Jag skriver konstiga saker som aldrig ska läsas av någon, jag skriver på andra sätt och med nya metoder och vissa saker blir så kanon att jag vill dela det med världen direkt, andra blir rena skiten. Tove sitter i sin stora herrskjorta med benen i kors på pinnstolen, som ett dagisbarn, och hon snurrar sina lockar till en liten boll uppe på huvudet när hon instruerar oss inför nya uppgifter.

Vi gör en deal första dagen om att inte hänga ut varandra. Att det vi skriver och det vi säger stannar i gruppen, att ingen hamnar på facebook ovetandes. Halva jag är tacksam, för det är ingen som fotar på hela veckan och det är oväntat skönt att slippa. Men andra hälften är frustrerad, för här finns det drömmaterial för en skribent och det kliar i mig av lust att skriva om människorna jag träffar.

Jag vet inte vad de heter i efternamn och inte så mycket om vad de gör till vardags. Men däremot får jag veta deras hemligheter och drömmar, besvikelser och förhoppningar. Fantastiska människoöden kryper fram både på raderna och mellan dem, medan vi går från att vara främlingar till att bli vänner, allierade med samma mål.

Vi dricker tusen koppar kaffe och allt eftersom dagarna går blir vi mer och mer öppna. Sista dagen sitter vi och hojtar i munnen på varandra när vi ger feedback på effektiva inledningar, tills Tove tar kommandot och vi dämpar oss och bestämmer oss för att fortsätta i en gruppchatt.

Och jag märker på sista yogapasset att andetagen är annorlunda. Det går att sitta rakare och komma djupare i rörelserna. Någon har glömt att stänga av vibrationerna på mobilen och jag bryr mig inte. Den svala sommarvinden fläktar in genom fönstret och allt känns magiskt lugnt och behagligt på mattan.

Och jag är så glad, för jag vet vad jag ska göra med det refuserade manuset som legat i lådan i månader.

Namaste.

You Might Also Like