Träning

Hatkärlek

Jag har slutat träna. Eller nej, jag har inte bestämt att jag slutar med det. Jag bara inte tränar längre.

Nu finns det dom som inte förstår varför detta är en stor grej. Sen finns dom som fattar att det känns ungefär lika fel som att sluta borsta tänderna.

Den som har hängt med på bloggen kanske vet att jag började träna väldigt sent (väääldigt sent), och att det var mitt livs bästa förändring. Träningen blev min avkoppling, min energikick, min återhämtning. Det var bara lustfyllt och socialt och kul och när jag väl blivit fast kan jag kan inte minnas att jag någonsin kände motstånd till att gå till gymmet. Just därför trodde jag aldrig att jag skulle hamna här.

Men efter fyra år så kör jag alltså i diket. Först på grund av tidernas mest utdragna halsvirus. Sen är det jul och flytt igen och varannan vecka-liv att vänja sig vid, och då hade man ju kunnat tro att det skulle uppstå oceaner av egentid att träna på. Not.

Sen börjar träningen kännas lite avlägsen och jag går ett par gånger och konstaterar att helt normala ansträngningar plötsligt är jättejobbiga. En långvarig vin- och kakdiet underlättar inte heller. Det känns lika tungt som att börja om från början. Konditionen är obefintlig och kläderna är obekväma.

Och det känns inte längre härligt att gå till gymmet, där är fullt av folk som ogillar vad jag skrivit och gjort och har talat om det för mig och gymmet är inte längre en frizon från jobbiga tankar och känslor. Jag funderar på att byta gym, men Atletica är mitt Second Place och jag gillar verkligen alla fantastiska instruktörer. Så det blir varken träning där eller någon annanstans.

Med bara två veckor kvar till årets träningsresa slår ångesten på. Jag vill ju vara i form, orka prestera och köra fyra pass om dagen som vi brukar på resorna. Nu börjar jag inse att det är för sent för den planen. Jag kommer att vara svag som en mygga och springa och gömma mig för Magnus.

Jag läste någon gång att om man råka spilla lite mjölk, måste man inte välta ut hela glaset bara för att några droppar hamnade utanför. Men jo, det är precis vad jag gör. Jag välter ut hela paketet. Jag käkar smågodis till middag. Jag tar hissen och går inte ens ut och går längre. Jag retar mig på kilona men gör inget åt det. Jag sover för lite och jobbar mitt i natten så att jag alltid är lite lagom halvseg.

– Men kan det inte få vara så här, bara under en period, säger syrran. Är det hela världen? Du hämtar upp det hur lätt som helst när du är redo.

Jag försöker hålla med, men om jag hade valt rationellt hade jag aldrig valt bort träning. Det är värt varenda minut och ger mervärde även till tiden man inte tränar. Tyvärr är jag inte ett dugg rationell numera, och jag känner hatkärlek till träningen. Plötsligt är det bara så GÖTT att alltid välja det vitaste brödet, att inte ha tider att passa på kvällarna och slippa gå ut när det är svinkallt, att träffa nya människor som får mig att må härligt eller bara löka runt på kvällarna, som en dekadent student som undviker allt som kräver ansträngning.

Och samtidigt. Usel sömn, taskig hy, flås i trappan, osynliga muskler, glutenmage, stresshjärna och lägsta energinivån? Nej tack. Jag behöver dig Magnus. Do your thing. Så gör jag min, och sen lägger vi den här trötta ostbågetiden till handlingarna. Välkommen träningsresa.

Bild från fantastiska stranden i Monte Gordo, Portugal, under förra årets träningsresa.

You Might Also Like