Träning

Gå utanför comfort zone

– Nu ska vi lära oss skillnaden mellan att ÅKA skidor och att KASA skidor, säger Christer.

Christer är instruktör i längdskidåkning och har tränat landslag både här och där. Nu är uppdraget på en annan nivå kan man säga, för vi är en blandad skara, vi som ska lära oss att inte kasa skidor. En del ska åka Vasaloppet, andra åker skidor som träning eller för skojs skull och vill fila på tekniken. Och så jag då, som aldrig har åkt skidor.

Eftersom det här är året för modiga saker, sa jag ja när syrran undrade om jag ville åka med på träningsläger i Sunne. Det gäller att inte tänka för länge när man får såna frågor, för då ploppar hindren upp direkt. Jag har skrivit det förr – jag är livrädd för utmaningar. Jag vill bara göra sånt jag redan kan. En riktigt kontrollhäxa bor i mig.

Död åt henne, den inre häxan.

Vi kommer upp till Selma i god tid på fredagen, och jag bestämmer mig för att klämma in ett yogapass efter många timmar i makaronposition i bilen. Salen är full av spagäster som gissningsvis aldrig yogar annars och det babblas högt mellan mattorna. Sen kommer instruktören och vi kör igång.

– Ner mä axlera, och fram mä bröstkörgen, uppmanar hon men det är uppenbarligen bara jag som är barnslig och tycker att det är JÄTTEROLIGT med yoga på värmländska. Vi sträcker ut oss i kobran och allt känns välbekant och hemma och jag älskar att det känns välbekant och hemma, då trivs häxan.

Sen anländer resten av gänget och det är ”välkomstmöte”. Fast det blir inget av med pratet och presentationerna. Det blir bootcamp och det är världens bästa sätt att säga hej till folk man inte känner. Vi kör korta intervaller och byter partner mellan varje moment. Och när man har krälat på, hoppat över och dragit i varandra så har man liksom passerat det där stela stadiet som ingen gillar. Jag står mitt emot en jämnlång tjej och vi flinar mot varandra innan vi börjar; ett högt upphopp där vi klappar varandras händer mitt i hoppet, sen ner på golvet.

Vi hittar en perfekt rytm. Upp, klapp, ner, touch. Upp, klapp, ner, touch. Mjölksyran brinner i låren och vi är nära att krocka men det är ett magiskt ögonblick med en främling. Och jag blir lycklig när jag minns, att för bara några år sedan skulle jag hellre skjuta mig i foten än att delta i något som detta.

Ja, sen var det skidåkningen då. Det börjar dåligt. Jag släpar ner grejerna till Christer i hotellfoajen, uppgiven över att jag inte ens lyckas få pjäxan att fästa i skidan.
– Det här kommer att gå SKITDÅLIGT, säger jag. Nåt är fel med fästet. Förresten kommer jag inte att kunna hänga med, jag kan inte åka skidor.
– Fina skidor, säger Christer och pillar upp en plastflärp så fästet öppnas. Kan du gå, så kan du åka skidor. Det kommer att gå kanon.

Solen lyser i Torsby och vi kör teknikpass. Det är diagonalstil och växlar och frånskjut och belastning och slutligen en timmes stakningsteknik på planmark så att triceps skriker högt. Sen är det fri åkning, och vi sprids lite över fälten.

Kommer ni ihåg knarret av snö? Det måste vara det vackraste ljud som finns. Det är vindstilla och gnistrande, det är pepp och uppmuntran och allt är perfekt. Min rädsla, den där känslan av att vara otillräcklig, försvinner någonstans i snön.

På söndagen åker vi i skogen. Jag struntar i att lära mig hur man byter spår snabbt utan att vurpa och kör iväg, helt förtrollad av en vintermiljö som jag nästan aldrig upplever. Det är snälla spår med långa och obranta backar. Men jag tar fasta på att man inte är någon riktig skidåkare innan man ramlat hårt, och målet uppnås sju-åtta gånger i kurvorna. Sen tystnar kontrollhäxan för gott vad gäller skidåkning.

Nästa vecka Trail run. Vi ses, häxan.

Tack till Topphälsa och instruktörerna för ett fantastiskt arrangemang, och för att ni allltid levererar det ni lovar: Pepp, inspiration, glädje och kunskap.

You Might Also Like