Träning Vänskap

Fly eller slåss

Det börjar med att luftrören drar ihop sig. Sen blir det trångt i bröstet och svårt att andas.

Jag blir jätteirriterad.

Det är soma move på schemat och jag älskar soma. Solen strålar hämningslöst över plattan på stranden där många av passen körs och framför oss rullar vågorna in i en ögonbedövande vacker scen. Musiken flödar så högt att den nästan dränker Magnus instruktioner och allt är perfekt för det är bara några dagar in på veckan och massor kvar att njuta av.

Men det går som sagt dåligt att andas, och irritationen gör det värre. Det blir liksom övertryck på insidan och allt börjar bubbla ut. Halsen bränner och havet blir oskarpt fast vi håller ju på med träning här så jag blundar och låtsas att jag är osynlig.

Att vara osynlig för Magnus funkar inte. Han har örnkoll. Vi känner inte varandra, ändå vet han vad jag behöver höra under några korta sekunder då han struntar i somainstruktioner och bara ser mig. Efter passet sätter vi oss ner, två främlingar, hoppar över struntet och pratar om riktiga och viktiga saker en kvart och saker klarnar för mig. Sen går det plötsligt jättebra att andas igen, så jag slänger på mig nummerlappen och bestämmer mig för att jag visst orkar delta i löpartävlingen som kändes som en omöjlighet nyss.

Årets träningsresa blir annorlunda. Det tränas så mycket mer än kroppen den här gången, och det börjar redan första morgonen när klockan ringer 06.40 och jag direkt känner att mitt halsonda blivit värre. Elisabeth blir kompispolis och jag går med på att avstå träning hela dagen för att bli frisk.

Så efter en powerwalk på stranden och frukost sätter jag mig vid poolen. Det kliar i hela kroppen och besvikelsen är enorm, jag kan inte släppa hur korkat det känns att sitta där och glo när jätteroliga pass pågår och jag var taggad att gå all in från första minuten till sista hela veckan. Naprapat-David sitter i solstolen bredvid och lyssnar snällt på mitt frustrerade tjat.

– Fast nu får du ju träna på annat, säger han. Att ta det lugnt och acceptera läget. Du verkar ha större behov av det än av cirkelgymmet.

Motvilligt släpper jag greppet om att min plan (minst fyra pass om dagen) nu har misslyckats och vi pratar vidare om prestation. Andra dyker upp och faller in i samtalet och något ovanligt ärligt och generöst uppstår som sen följer med oss hela veckan. Och gång på gång återkommer vi till ämnet flykt, för det släpas på många tunga bagage och vi har alla olika sätt att bära det.

Flykt är en jättepopulär metod att hantera sitt bagage visar det sig, och den kan praktiseras på massor av olika sätt. Man kan träna som en tok. Man kan undvika nära relationer. Man kan ta tabletter. Man kan cykla. Man kan avverka partners. Man kan jobba som en galning eller begrava sig i sociala medier.

Människan har två sätt att hantera hot och rädslor, det funkar likadant idag som det gjort i alla tider; fly eller slåss. Och allt eftersom dagarna går börjar jag identifiera vad i mitt beteende som faktiskt är flykt. Sen börjar jag fundera på vad jag flyr ifrån.

Det känns liksom självklart att vädret är perfekt. Vi tränar och äter och pratar och pratar. Vi sitter i solen utan att orka byta om och dricker öl och det är inte bråttom. Speglarna i Monte Gordo är jättebra, i dom syns inte gråa hår och rynkor som hemma och de där kilona är inte viktiga längre. Halsontet försvinner snabbt, jag känner mig superstark och kan inte minnas när jag mådde så här skönt innan. Det är verklighetsflykt och det är härligt, för flykt är fantastiskt. Ett tag.

Men av alla insikter jag fått den här veckan, är den främsta att det är dags att sluta fly och börja slåss. Och lugnet och snacken och skratten och träningen och värmen blir uppladdning i världsklass.

Det finns så mycket mer att säga om den här resan, om träning och om vänskap, om prestationer och mål och utveckling. Så jag kommer att återkomma till den.

Men först är det dags att slåss.

Stranden i Monte Gordo i Portugal, ett av mina favoritställen i världen. Här har det hänt fantastiska saker. Tusen tack till Springtime för en oslagbar vecka, igen.
Foto: Micke Olsson

You Might Also Like