Kärlek Livet

Du har en plats i mitt hjärta, reserverad bara för dig

Under min uppväxt uppmuntrades jag, eller mina syskon, aldrig att delta i idrottsverksamhet eller föreningsliv. Sånt var helt oviktigt i min familj. Det fanns bara en prioriterad aktivitet, och det var musiken. (Det här tycker jag för övrigt var en befängd prioritering. Men som förälder begriper jag att föräldrar för det mesta handlar i bästa välmening.)

Således sjöng jag i körer och tog sånglektioner, spelade piano från sju års ålder och utöver det flöjt, fiol och kyrkorgel. Fiolen hatade jag från första minuten till sista, fyra år senare. Men det låg inte riktigt för mig (då) att tala om vad jag kände så jag spelade på, redan då totalt prestationsfokuserad och därmed utan glädje.

Allt det här ledde till att jag senare i livet får typ kräkkänslor när det ska sjungas eller spelas på beordran. Men det ledde också till att jag fått ett grundläggande hum om klassisk musik.

– Sen om jag tappar vettet när jag blir gammal, brukade mamma säga, så sätt på lite Schubert. Då kommer jag i alla fall att tro att jag mår bra.

Om det stämmer vet jag inte än, men det måste vara den vackraste musik som skapats. På kvällarna när jag skulle sova låg jag och lyssnade när min syster spelade; pianot stod på andra sidan väggen. Sara spelade Schubert, Chopin och Bach och dom tunga gubbarna, och när hon tränade samma slingor om och om igen så nöttes musiken in i minnet på mig och än idag skulle jag uppfatta minsta felaktiga ton i de mest kända klassikerna.

– Hellre sex barn till, än en P3, brukade mamma också säga.

Det var alltså lite sådär med populärmusiken i hemmet. Men sen köpte jag min egen radio och en ny värld öppnade sig, genom dörren som hette Trackslistan.

Och när man väl hittade sin egen musik, blev den ett sätt både att hitta sina känslor, och att uttrycka dem. Det fanns en låt för varje känsla, en text som formulerade mina tankar, ett soundtrack till varje händelse. Jag dagdrömde med Europe, umgicks med Ratata, pluggade med Depeche, dansade med George Michael, grät med Sade, älskade med Enigma, åkte tåg med Eurythmics, deppade med Ulf Lundell och skrattade med Madonna.

Sen hände det något. Jag tror att det kokade över i huvudet, för plötsligt var musik ett störningsmoment, ett ljud för mycket i tillvaron. Jag lämnade bort mitt piano. Konserter lockade inte längre, undantaget Summerburst, för jag behövde inte musiken längre mer än som ett verktyg för att dansa eller träna. I sig själv var den ingenting värd längre, jag ville hellre ha tystnad. När dottern eller mannen satte på musik i huset blev jag stressad och kunde inte tänka klart.

Så här var det i många år. Till ganska nyligen, när bra musik blev ett återkommande ämne i konversationen med en kollega. Jag började motsträvigt lyssna på tipsen, typiskt manliga val som Winnerbäck och vrålande rockgubbar. Så småningom blev det en spretig blandning av olika genrer, och jag började själv fundera på vad jag gillar. Sen började jag lyssna lite mer. Och plötsligt hände det; jag la mig på soffan, blundade och njöt av musik. Alltså bara lyssnade, hundra procent.

Häromdagen när vi försökte organisera vårt skräp här hemma, blev jag sittande i drivor av gamla CD-skivor. Jag hittade Enigmas gamla storsäljarplatta med en ganska banal låt (The dream of the dolphin) som jag kopplar till en tidigare kärlek. När han gjorde slut lyssnade jag på låten säkert tusen gånger och grät och grät. Sen aktade jag mig för den skivan, och så småningom glömde jag av den.

Nu, arton år senare, körde jag på den igen. Det tog en sekund så vände sig hjärtat ut och in och känslan var där direkt – samma stora moln av sorg. Efter arton år! Fatta vilken kraft. Som en känslomässig förstärkare är den, musiken. Och som en återfunnen värld man glömt, men nu heter dörren dit Spotify och tillgängligheten är obegränsad. Och jag är lite nykär i min nya musikvärld.

För det finns en plats i mitt hjärta, reserverad bara för dig.

 

Om du inte är med på referensen, så kommer den från en Ratata-låt som jag förr tyckte var fantastiskt glad och spot on. Nu känns den lite som en brötig cirkus – men fortfarande spot on. Och jag kan fortfarande varenda ord på hela plattan.

You Might Also Like