Föräldraskap Livet

Dra det tunga ansvarslasset

På den tiden jag läste platsannonser, då när man skulle vara spindel i nätet och ha många bollar i luften, söktes det ofta människor som gillade ansvar. De jobben gick bort. Jag var livrädd för ansvar. Ansvar var för mig skuld när något gick snett, vilket det antagligen skulle göra om jag var ansvarig. Och som förälder hade jag redan så mycket ansvar man kunde behöva.

Nu ser jag det mer som möjligheter. Och det jag knappt tänkte på då, men desto oftare nu, är ansvaret man har för sig själv. Veckans spaning är att folk verkar mycket mer benägna att ta ansvar för andra än för sig själva. För eget ansvar är inte alls lika enkelt.

Att gömma sig bakom ansvar för andra är en utmärkt utväg, om man vill slippa konfronteras med vad man egentligen borde göra, men inte orkar ta tag i. Här är föräldrarollen toppen. Möjligheterna att säga nej till utmaningar är obegränsade, om man föredrar att gömma sig bakom barnen. Då är det ju på grund av barnen som man avstår från att ta ett karriärkliv/ta tag i sin hälsa/våga granska sin relation/vattna sina vänskapsrelationer.

Visst finns det massor av tillfällen då sådana prioriteringar är helt riktiga. Men det är inte dessa tillfällen jag pratar om. Jag pratar om tillfällena då man väljer bort utmaningar på grund av rädsla. Eller lathet.

Man kan också välja att fokusera på andra. Känner ni några sådana? De som alltid finns till hands. Generösa, omtänksamma och hjälpsamma. Alltid tillgängliga för andras behov, men usla på att ta hand om sina egna. Och enormt besvikna den dagen de hamnar i klistret. Här har jag alltid ställt upp för andra, och var finns alla nu då??

Nu vinner jag antagligen ingen popularitetstävling, men jag måste ändå säga; Jag tycker många är värdelösa på att ta ansvar för sig själva. Antagligen för att det är så jobbigt. Då räcker det ju inte att vara den där personen som ständigt finns till hands för familjen, bland vännerna eller på jobbet. Då måste man själv både fundera ut vad man behöver för att fungera och må bra, och dessutom ordna förutsättningarna för att få vad man behöver.

Då kan man inte bara sitta på rumpan och hoppas på att mannen märker att man är helt slut för att man har för stort ansvar i hemmet. Man kan heller inte bara fortsätta vara den som aldrig kommer till tals på jobbet utan är tvungen att vara obekväm och säga till. Man måste också tala om för sina vänner att man inte trivs med att ta alla initiativ, eller för maken att nu är det dags att sälja huset för det känns mycket viktigare att omskola sig/segla jorden runt/starta en kennel.

Mycket enklare att sitta still i båten, vara lite missnöjd, ro så gott man kan och hoppas på att någon annan kommer att ta över årorna när de ser hur jobbigt man har det. Dessutom är felet alltid någon annans. Kanonbekvämt.

Just idag mår jag lite skit över dåliga val jag har gjort. Jag har med öppna ögon hoppat rakt ner i elände på flera fronter, fullt medveten om att konsekvenserna kan vara stora och jobbiga. Det fanns massor av skäl till detta, skäl som jag kanske inte är fullt ansvarig över. Men jag är faktiskt ansvarig för lösningarna.

Det ansvaret känns lite som att dra en bil. Obeskrivligt tungt. Tyvärr är det inte jag på bilden, det är fantastiska Elena Ilić som får illustrera känslan. Och jag fattar att hon är trött efteråt. Men jag tänker att hon blir ju inte bara trött, hon blir galet stark också. Kan man dra en bil så orkar man vad som helst.

Så give it to me. Jag ska dra det där ansvarslasset alldeles själv, eller möjlighetslasset beroende på hur man ser det, utan att gömma mig bakom andras behov.

Och efteråt ska jag känna mig oövervinnligt stark.

Foto: Zdravco Ilić

You Might Also Like