Livet

Det ligger en man på vägen

Det ligger en man på vägen. Mitt på Träslövsvägen uppe vid sjukhuset, klockan fyra på eftermiddagen.

Jag stannar och sätter på varningsblinkers, och när jag går fram till honom är jag rädd att han är död för han ser död ut där han ligger på rygg med armarna utslängda åt sidan. Men det är han inte, och inte skadad heller. Han är mest full. Och kanske något annat också, men jag får i alla fall liv i honom.

Han sätter sig upp lite och tittar på mig som om jag är från en annan planet, och sen gråter han. Han är yngre än jag och klädd som om han har ett hem. I busskuren bredvid ligger en väska och en mobiltelefon på marken, men han vet inte om han kom med bussen eller hade tänkt åka med den eller varför han är där.

Han måste ju bort från vägen men det är inte så jättelätt att styra en berusad man på säkert 80 kg och jag kommer ingen vart med honom.

Men någon ser mig, och det är som så ofta i sådana här sammanhang en utlandssvensk som sluter upp och tar ett handtag när det behövs. Min hjälpande vän och jag får in honom – vi kallar honom Viktor – i busskuren och försöker få honom att berätta mobilkoden så vi kan ringa någon kompis. Men Viktor har ingen aning.

Sen har vi följande bisarra konversation:

– Det finns ändå ingen att ringa till som kan hämta mig. Alla mina vänner knarkar.
– Knarkar ALLA dina vänner? Känner du inte någon som skulle kunna komma och hämta dig?
– Jag känner bara folk som knarkar. Men du kanske kan köra mig till Håsten?
– Bor du på Håsten? frågar jag fastän jag inte har minsta lust att stoppa in en asberusad främmande man som eventuellt är drogpåverkad i min bil.
– Nä. Jag bor i (litet samhälle utanför stan). Kan du inte hjälpa mig?
– Men jag vet inte hur jag ska hjälpa dig, hur hamnade du här? Var du på väg från sjukhuset? Eller skulle du dit? Vill du åka hem?
Viktor gråter.
– Måste jag verkligen BE om hjälp?
– Det är väl klart att du måste be om hjälp, du behöver ju hjälp! Du ligger full på gatan mitt på dagen. Och jag vill ju hjälpa dig.
– Måste du vara så hård.
– Öh. Ja. Din fru eller sambo, säger jag som har noterat ringen. Kan vi inte få ringa henne? Eller honom?
– Nej, absolut inte! Hon har precis tagit (okänd drog jag inte är bekant med) och kommer inte att tända av på flera dar. Hon kan inte köra. Och hon blir bara arg.

Jag är mållös. Det finns så mycket tragiskt i detta och jag vet inte vad jag ska göra med alltihop.

– Sitt kvar här nu, säger jag till Viktor och känner mig som Gammelfarmor 87 år. Vi kommer på nåt. Sätt ner ölen, är du galen, du kan väl inte dricka nu. Bara luta dig mot väggen och gör ingenting!

Min hjälpande vän och jag drar oss en bit bort och kliar oss i huvudet tillsammans lite, men kommer överens om att polisen nog är det bästa kortet här.

– Pratar ni om mig, ropar Viktor från kuren.
– Japp, ropar jag. Sitt still. Drick inte.
– Kommer du att hjälpa mig?
– Jag kommer att se till att någon hjälper dig, ok? Drick inte.

Det visar sig att Viktor kände min lillebror för hundra år sen och plötsligt tycker han om mig. Han tar i hand och presenterar sig och lite av människan bakom fyllan kommer fram. Sen ringer jag polisen. Det tar fem minuter i telefonkö innan jag kommer fram och jag tänker att det var tur att Viktor inte hann bli överkörd där ute på vägen för då hade de där minuterna haft en helt annan betydelse.

Efteråt frågar jag brorsan om han kommer ihåg Viktor, och visst gör han det.
– Jättesnäll var han. Bara en helt vanlig kille liksom.

Men hur blev livet så här för Viktor? La han sig på vägen medvetet? Borde jag gjort något mer? Fast jag ville ju inte det, jag kan ingenting om knark eller knarkare och fulla människor är så obeskrivligt tröttsamma. Jag har dålig medkänsla helt enkelt, och är jätteglad att det finns en polisfunktion att lassa över problemet på.

Det finns inte ens en poäng att avsluta detta med, allt med denna händelse är så sorgligt. Allt utom att någon stannar för att han inte vill låta mig deala med problemet ensam. Så tack Farid, som jag inte känner. Jag gillar dig.

Och jag håller en mental tumme för att ”Viktor” råkar ut för något mirakulöst som vänder allt. För jag gillar dig också.


Bild från Pixabay. Jag vet tyvärr inte vad denna vackra skulptur heter, bilden var endast taggad med Freiburg.

You Might Also Like