Livet Vänskap

Det finns inga för snälla män

Alla har vi en hang up på en egenskap, ett uttryck eller ett beteende som av någon anledning irriterar lite extra.

Min hang up är kommentaren ”jag är alldeles för snäll”. Den är så korkad. Det går inte att vara för snäll. Det går däremot att vara en dörrmatta som låter sig utnyttjas eller att inte ta ansvar för sina gränser, men det är ju knappast snällhet. Snarare dumhet.

När jag funderar över dem som pratar om sin egen ofantliga snällhet (vilket av någon underlig anledning är enbart män) känns det som om drivkraften i denna snällhet ändå är en vinst i andra änden. Att bli omtyckt, att få uppskattning eller kanske bara den härliga känslan av att vara en God Människa.

Inget fel i det. Motivet spelar ju ingen roll, så länge handlingen är bra. Men för mig är äkta snällhet omtanke utan egen vinning, med det enda syftet att lyfta eller hjälpa en annan person. Bara för att det är rätt sak att göra, eller för att man tycker om någon. (Eller ännu vassare – snällhet mot någon man INTE tycker om.)

Ett favoritminne då: Det är en ful novemberdag i Göteborg, och jag är tjugofem år och luspank. Säsongen som skolfotograf är över och jag har inget nytt jobb. Jag avslutade aldrig min C-uppsats terminen innan och därför får jag inget CSN-lån, så plugga är inget alternativ. Jag har ingen aning om hur jag ska betala hyran och alternativet att lomma hem till föräldrarna som tidernas superloser känns inte så lockande. Jag är dessutom ofrivilligt nyskild och ledsen över allt i livet, utom möjligtvis att jag har gått ner åtta kilo på senaste tidens cigg- och godisdiet.

Och så är jag glad över återupptagen kontakt med en kompis från tonåren, så att jag har någon att prata i telefon med på kvällarna. Han är smart och snäll och jätteframgångsrik och pratar engelska på sin telefonsvarare. Han bor på Östermalm och troligtvis kostar hans garageplats ungefär som hela min fotograflön, men det finns ingenting med honom som får mig att känna mig i underläge. Han får mig att fatta att jag måste sluta streta emot den nya tekniken (vi pratar e-mail, det är 1998), och jag får honom att fatta att han aldrig kommer att träffa en cool tjej om han inte fimpar sina gubbiga seglarskor.

Och vid något tillfälle när min framtidsångest halkar ur mig säger han:
– Äh, du kan få lite pengar av mig. Jag har massor. Betala räkningarna nu, åk och hälsa på Cissi i Dublin och så får du lite tid att söka jobb utan att behöva lämna Göteborg.

Jag protesterar lite, men sen är jag tacksam för en tillfällig räddning. Han sätter in 25 000 kronor på mitt konto, vilket i min värld var ungefär som en miljon, och jag får snart styr på tillvaron igen.

Men sen efteråt, när jag ska betala tillbaka, blir det tjafs. För han vill inte att jag snor den sköna känslan av att ha gett bort något fint. Att ha varit snäll på riktigt, att ha gjort skillnad i en väns liv när allting suger. Och till slut lägger jag ner och går med på att pay it forward. Istället för att ge tillbaka till honom, som klarar sig utmärkt ändå, ger jag vidare till någon annan när jag har möjlighet. En win-win alltså. Så tack, Peter.

Det kräver lite att ta emot snällhet, och här är vi flera som borde träna. Jag vet många som inte klarar av att ta emot så mycket som en fika, för då hamnar man på minus. Vi ska alltså hela tiden köpa oss fria från tacksamhetsskuld och vägra ta emot. Ge en present som tack för presenten liksom. DET är inte snällt. För då berövar man andra chansen att få ha lite jultomtefeeling, glädjen i att få vara snäll.

Och alla ni som pratar om er själva som för snälla: Riktig snällhet dör lite i skryt, för den talar sitt eget språk. Och den kan man inte ha för mycket av, det är bara betydelsen som blivit feltolkad och nersolkad.

Och till alla äkta snälla därute, män som kvinnor: Respekt och kärlek och förtur i himlen. Ändra er aldrig.

Bilden: Niklas (en ovanligt snäll man) en fantastisk kväll i Apelviken häromveckan. 

 

You Might Also Like