Livet Vänskap

Casting i livets teater

Man skulle kunna tro att vid 43 års ålder har man etablerat sin personlighet, och att den är stabil oavsett sammanhang.

Eller hur.

Jag tycker varje situation är som en pjäs där rollerna fördelats utifrån motspelare. Eller en match där någon är tvungen att vara målvakt eller kanske mittfältare beroende på vilka övriga spelare som finns på plan.

Som när man reser med folk. Alla kan inte hålla i kartan. Jag har supersofta resvänner som aldrig stressar upp sig för Det löööser sig, sitt ner nu kontrollhäxa och ta ett glas vin. Då låtsas jag chilla, men i smyg är jag stirrig som tusan för det är ju ingen som HAR KOLL.

Men när man reser med kontrollhäxor. Då vill man bara trycka ner planeringsbabblet och turistapparna i halsen på dem så de håller tyst och slutar förstöra semesterfeelingen.

Min kompis Anders är sjukt långsam. Inte så att det är något fel på intellektet. Han bara processar sakta och har troligtvis aldrig klantat till det eller hasplat ur sig något ogenomtänkt i hela sitt liv. Med honom blir jag supersnabb. Såhär till exempel:

Jag: Du borde skriva egna låtar.
Han: Det har jag gjort. Det blev bara skit.
Jag: Gör om och gör rätt.
Han: Kan inte du skriva texten, så tonsätter jag?
Jag: (Jätteglada gubbar) Vilken kul idé! Vad vill du ha – glädje, kärlek, sorg, hopp, ångest, frustration eller längtan?
Han: Jag måste tänka
Jag: (Tjugo minuter senare) Text klar. Det blev hopp. Hur går det?
Han: (Förtvivlade gubbar) ??? Det måste få VÄXA fram!
Jag: Snigel
Jag: (Tre månader senare) Hur går det, växer det?
Han: Du stressar ihjäl mig.

Annat är det med dottern. Där är jag jättelångsam.

Hon: Kan du fylla på mitt resekort? <3
Hon: (Tjugo sekunder senare) Hallå mamma???
Hon: (En minut senare) Alltså jag står på stationen och tåget går om tre kan du fylla på <3<3<3

Nej jag skojade bara. Det där gills knappt. Men med Mathias blir jag också snigeln:

Han: Är du klar snart?
Jag: Det här är veckans sociala fika med dina medarbetare. Sluta fladdra runt bordet, det är sjukt stressande.
Han: Ok. (Sätter sig) Är du klar snart? Ner med kaffet nu då!

På mitt redaktionsjobb var jag jätteordentlig. Jag behövde aldrig leta efter ett enda papper och jag lämnade kontoret varenda dag som om jag aldrig mer skulle komma tillbaka. Folk suckade beundrande i korridoren när de gick förbi mitt klanderfria rum.

Men hemma lever jag med min överman. Här har jag slarvrollen och den är jätteskön. Jag har slutat hänga in kläderna i garderoben, de får ligga i något slags halvrent berg bredvid sängen och på skrivbordet vinglar A4-tornen höga. Varje dag letar jag efter mina nycklar minst tre gånger. Detta balanserar upp läget med någon som vet exakt var passet ligger och hur många kotletter det finns kvar i frysen.

Sällan blir rollfördelning tydligare än i en ny grupp. Där kan man lätt åka på trevlighetsansvaret och bli den som ser till att samtalet flyter och att alla får vara med. Eller så blir man den tysta som inte tillför så mycket, eller vem som nu behövs för att komplettera gruppen. Jag har aldrig riktigt förstått hur den här fördelningen sker. Vem eller vad styr detta?

Lärorikt är det i alla fall, att prova olika roller. Men nån gång ska jag göra som Laleh; Jag ska bara vara mig själv. Ba ba bara få va mig själv.

Bilden: Min fina vän Elisabeth har varit mitt ressällskap många gånger nu, och varje gång snor jag åt mig slarvrollen så hon får vara den ordentliga. Att hon står ut är lite obegripligt. Men här har vi det lite härligt, på träningsresan till Playitas förra året.

You Might Also Like