Föräldraskap

Bada nu inte direkt efter maten

Jag är tillbaka på en plats där jag inte varit på snart trettio år. Mina föräldrar fyller sjuttio och de har bjudit med hela familjen till Hjälmared, där vi var på läger varje sommar under hela min barndom. ”Hela familjen” i det här fallet består av de sex barnen, fem respektive och sjutton barnbarn, alltså trettio personer.

Det blir många tankar under en sån här helg. En av dem är att föräldraskapet är en helt annan femma idag. Jag minns ju att vi åkte dit tillsammans (på något märkligt sätt fick det plats åtta personer och packning för en hel vecka i en liten Renault) men därefter är minnet av föräldrarna under dessa sommarläger som utsuddat.

Istället minns jag att vi mötte upp kompisarna som vi inte sett sedan förra sommaren, och tog vid som om vi setts igår. Måltiderna serverades i herrgårdens stora matsal och där infann vi oss. Annars gick vi i aktivitetsgrupperna, badade, drog ut och paddlade eller försvann oannonserat till hemliga ställen.

Inga föräldrar sprang efter oss och babblade om tider och laddade mobiler. Ingen tjatade om extra tröjor eller sprutade myggmedel eller kladdade solkräm på oss. Ingen hängde upp våra badkläder förrän på kvällen och ingen såg om man tog två kakor. Ingen visste riktigt vilka som försvann iväg i kanoterna eller om vi hade flytvästar. Ingen stod med armarna i kors på bryggan och vaktade/fotograferade när vi gjorde volter från trampolinen. Några bad om dagen i sjön ersatte veckans duschar, fast jag har ett vagt minne av att mamma någon gång kom ner med en flaska schampo till bryggan. (Det gäller att effektivisera om man har sex barn.) Kanske hade den tidens föräldrar också koll, men de tog ingen plats och utgjorde inget hinder.

Men en sak fick vi minsann veta. Man fick INTE GÅ OCH BADA FÖRRÄN EN TIMME EFTER MATEN. Då kan man FÅ KRAMP! Kramp var uppenbarligen den enda faran denna tid, bortsett från den fanns det inga hot.

Det måste ha varit hur skönt som helst. Nu för tiden är det jättejobbigt att vara förälder, och är man inte vaksam kan man snabbt degradera sig själv från chefen till assistenten. Själv är jag rädd för ungefär allt från rånmördare till bakterier och cirkulerar konstant runt ungarna med förhållningsregler och rekvisita.

Sen blir jag smittad av andan på gården. Kusinerna kasar ner från stolarna efter maten och sticker ut i sommarregnet och spelar fotboll så de blir genomblöta och fulla av gräsfläckar, men vi vuxna sitter kvar och överdoserar kaffeintaget. När de kastar sig i volleybollsanden i kläderna jag hade tänkt till familjefotot behärskar jag mig och låter dem vara. Jag förfasar mig bara inombords (okej, lite utombords också) åt att man fortfarande serverar blandsaft till köpekakorna, och jag tystnar mitt i gåintenertillvattnet-tjatet efter en kraftig bläng från brorsan. Till slut kan jag nästan chilla på sjuttiotalsvis och räkna kallt med att de stora håller koll på de små, när jag inte har någon aning om var min sexåring håller hus.

Och inte en enda gång under hela helgen frågar någon efter en telefon eller platta eller dator. Det gör oss väldigt nöjda och vi känner oss som lyckade föräldrar.

Mamma och pappa myser och visar diabilder från när vi var små och vi ojar oss över frisyrer och velourbrallor medan ungarna frustar uttråkat för att de själva inte är med på bild. Och våra respektive sitter snällt med och engagerar sig i vilken kusin som är lik vilken moster och jag älskar min man lite extra för att han deltar och anstränger sig för att fatta min bakgrund och min barndom som var så annorlunda från hans. (Han var enda barnet.)

Det obligatoriska familjefotot avverkas ovanligt smärtfritt fast ungarna sprattlar, och mina bröder och svägerskor som har småbarn ser sådär utmattade ut som man bara gör om man har småbarn.

Efter middagen kommer storkusinerna och vill ta ett kvällsdopp. Utan att tänka mig för säger jag nej, det är kallt och regnigt och förresten är det snart läggdags. Sonen blir jättebesviken. Och då minns jag hur det var att vara barn innan alla hinder uppfanns. Så jag ändrar mig och säger ja, och han lyser upp och rusar iväg efter badkläderna och allt känns bra.

Det har ju faktiskt gått över en timme efter maten.

Läs även inlägget No man is an island, du som har syskon…

You Might Also Like