Drömmar Träning

Att sätta sin partner sist

Jag skulle fylla fyrtio. Det är bara en siffra, jag vet. Men det är en milstolpe i livet, när man inser att man kanske är närmare döden än födseln. Att det faktiskt finns ett slut.

Ungefär i den här vevan upptäcker jag att jag känner mig mer som åttio än fyrtio. Det får mig att undra hur jag kommer att må när jag är åttio. Jag är redan helt orkeslös. Jag vill bara sitta ner. Även om jag är sen till jobbet, cirkulerar jag i evigheter på parkeringen för att gå så få steg som möjligt till kontoret. Ibland gastar mina kollegor att NU ÄR DET LUNCHPROMENAD. Då gömmer jag mig och fortsätter stirra in i skärmen. Jag tar hissen en våning upp. Ner också. Jag låter bli att gå på konserter för det är jobbigt att stå upp så länge. Cykla slutade jag med i samma ögonblick som jag köpte min första bil och springa har jag inte gjort sedan i skolan, om ens då.

Jag är inte uppväxt med idrott och aktivitet som en naturlig del av vardagen, så steget till ett aktivt liv känns enormt långt och omöjligt. Ändå vill jag ta det, för jag har fått nog. Jag vill bli en sån som springer lopp. Så jag önskar mig en PT i fyrtioårspresent, och det får jag.

PT-Olivia är typ hälften så gammal som jag och ser ut som Sveriges lucia fast superfit. När jag sitter där framför henne och ska förklara att egentligen är detta ingen ide för det kommer ändå aldrig att gå, så börjar jag plötsligt böla. Olivia hämtar snytpapper och säger lugnt att självklart kan jag springa en mil i sommar om jag bara vill. Moahaha, tänker jag. Men jag bestämmer mig för att göra precis som hon säger.

För att göra det omöjligt för mig att fula ur min plan bokar jag en träningsresa tre månader fram. Sen tränar jag som tusan, och när det är dags för resan har jag lyckats skrapa ihop både lite styrka och självförtroende och även en vag förhoppning om att kunna bli en sån som springer lopp.

Syrran åker med och vi landar i Portugal, bland en massa människor som är sådana där som tränar. Jag får ångest. Det där med att inte jämföra sig med andra är jag riktigt skitdålig på. Jag jämför, och jag är sämst. Jag går på mespass och aktar mig för att luras med när instruktörerna försöker locka med mig på nya läskiga utmaningar.

Efter ett par dagar vågar jag mig på ett cirkelpass på gymmet. Jag ångrar mig ordentligt när instruktören Zdravco dyker upp. Zdravco ser ut som en blandning mellan en grekisk gud och någon man vill ha till kompis om man blir överfallen på stan nån gång, och jag frågar honom om detta verkligen är ett pass som en sån som jag kan delta i. Han tittar på mig som om jag är lite korkad och lovar att ja, en sån som jag kan garanterat vara med. Vi kör igång och plötsligt känns det bättre, för på gymmet är jag på hemmaplan. Och varken Zdravco eller de andra verkar se att jag är sämst och där någonstans vänder alltihop.

På kvällen är det föreläsning av Topphälsas chefredaktör Pamela Andersson. Pamela berättar om hur det är att leva med en hjärntumör, och hur hon insett att en god fysik är det bästa vapnet i kampen mot cancern. Alla grinar, aha-upplevelserna haglar och plötsligt får jag ett helt annat syfte med min träning. Att vara i form handlar inte om utseende eller prestation. Det handlar om att se sin kropp som sin viktigaste partner i livet – inte som en motståndare. Gissa om vi ska återkomma till detta.

Olivia hade rätt. Knappt fem månader efter vårt första möte sprang jag mitt första millopp (i trettiogradig värme) och hon stod vid mållinjen och tog bilden ovan. Nu, fyrtiotvå år gammal, känns träning lika naturligt som att borsta tänderna, jag har en bättre fysik än jag haft i hela mitt liv och för det är jag glad och enormt stolt. Men bäst av allt är vetskapen, om att allt är möjligt. Jag lovar.

You Might Also Like

4 Kommentarer

  • Reply
    En sockerbagare
    1 februari, 2016 at 21:42

    Härligt att läsa. Blir lätt rörd…
    En vacker dag blir jag också 40 och då skall jag lägga in minst ett fast squashpass i veckan – det borde jag kunna unna mig! Men tills dess får jag leva på att hoppet inte är ute 🙂

    • Reply
      Emma Lindroth Steinwall
      4 februari, 2016 at 12:28

      Man kan ju relatera det här till hur aktiv man är i sin vardag – så länge man inte bara sitter finns det ingen anledning till ångest. Allt har sin tid, som en vis bekant brukar säga 🙂

  • Reply
    Trust the process | Word by Steinwall
    7 februari, 2016 at 14:13

    […] min första träningsresa, som jag nämnde i förra inlägget, gjorde vi en utflykt till en bergsby. På denna tur råkade jag gå bredvid en okänd vän, […]

  • Reply
    Utmaningsångest | Word by Steinwall
    5 juni, 2016 at 17:54

    […] det står löpband och roddmaskiner uppmonterade på de slitna äkta mattorna. Mia (min PT sedan fantastiska Olivia blev föräldraledig) rotar bland kettlebells och gummiband och delar ut lite grejer till oss, och […]

  • Lämna en kommentar