Livet

Dubbla känslor

Vi sitter tysta och stirrar ut över havet nedanför hotellet. I den vita sanden ligger hundar som ingen verkar äga och sover. En man ligger i plankposition och gör armhävningar och hans mörka skinn blänker över de väldefinierade musklerna. Turisterna hasar utmed vattenbrynet, bleka och överviktiga, med sandaler i händerna. När de passerar armhävningskillen ökar han tempot. Sen reser han sig och börjar göra underliga sparkhopp. Och han är inte ensam, överallt på stranden poserar killarna som like-törstiga ögonfransprinsessor på Instagram. Det sägs att de säljer ”PT-tjänster” till kvinnliga turister. Jag vet inte om det är sant.

Turisterna ignorerar dem, glada över att inte bli anstormade av prat. Själva har vi nästan slutat promenera på stranden. För när Mathias alltid är vänlig och lyssnar och skojar fastnar vi direkt med folk som tipsar om vad vi kan köpa och göra och allihop känner en kille som de kan ringa, han kan fixa allt vi vill ha och visa oss det riktiga Gambia. För ett riktigt bra pris! Vissa vill bara prata. De pratar och pratar och frågar och frågar och jag blir tystare och tystare, arg för att de kidnappar vår tid tillsammans, den tiden vi skulle hinna prata med varandra och komma ifatt.

Men nu när vi sitter här i solstolarna vid poolen där endast hotellgäster får vara, är vi ändå helt tysta, golvade av intryck efter dagens utflykt. Jag tänker på känslan på kajen samma morgon.

Båten vi ska åka med, en rostig pråm med hål i kanterna, ska lägga till i den mörka gryningen och släppa av folk innan vi går på. Avstigningsrampen sänks ner men vajrarna glider inte som de ska och en knapp halvmeter ovanför båtens nivå stannar den. Folk börjar klättra upp på rampen för att komma i land. Den blir snabbt överfull av folk, frodiga kvinnor i långklänningar med fruktfat på huvudet och bebisar på ryggen, gubbar med vagnar, getter, motorcyklar, höns, kärror, småbarn och en ko. Mitt i allt ska bilar och lastbilar ut. Samtidigt.

Det verkar svårt att köra av en båt när rampen ligger en halvmeter för högt, men alla är bussiga och hjälps åt att lyfta fronten på bilen så att den med lite putthjälp kommer på. Då blir rampen plötsligt så tung att den dunsar ner till rätt nivå, och alla ramlar runt lite. Lastbilarna tutar högt och knör sig fram i folkhavet.

Vi stirrar förundrat på spektaklet.
– Förra veckan var det några som ramlade i och klämdes fast mellan båten och bryggan, berättar Abdul, vår guide för dagen.

Sen är det dags att gå på båten. Abdul har pröjsat några vakter så att vi får gå på först, och när jag förstår det och går förbi alla locals så skäms jag, samtidigt som jag är glad att slippa bli klämd i massorna när alla ska på.

På andra sidan sundet hoppar vi på en jeep som jag inte skulle våga sätta min fot på i Sverige. Det är köer för att få stämpel i passet, folk som vill sälja grejer, pojkar som river efter oss och ber om godis och pengar eller pennor som vi har blivit rekommenderade att ta med till barnen. Jag vill ge mina pennor till flickor, säger jag till Abdul. Han stannar till utanför en flickskola och jag vinkar på en tjej i blå skoluniform och frågar om hon behöver pennor. På en sekund bildas ett hav av flickor runt oss, de skriker och rycker och en av dem råkar riva min arm ordentligt, i den tuffa jakten på en blyertspenna.

Jag får ont i hjärtat, det är så ofattbart långt mellan dessa pennhungriga elever och våra egna loja ungar där hemma. Jag tänker på hur både fattigdom och rikedom får människor att bete sig märkligt. Vi far vidare genom Senegals landsbygd och folk utmed vägen vinkar åt oss, småbarn som kör åsnekärror eller traskar omkring i diken med sopor ropar efter oss. Total misär, mil efter mil. Och överallt finns det sverigedemokrater på plats som hjälper till. Eller inte.

Då och då stannar vi och Abdul hoppar av och mutar nån polis eller väggvakt (vi har alltså bokat ett seriöst adventurebolag) så att vi kan fortsätta på vägen till naturreservatet, som en liten vägskatt eller nåt. Abdul är en jättebra guide. Som de flesta av sina landsmän har han humor och ett gott humör, och han är öppen och intresserad och medan vi åker för att titta på girafferna pratar vi om hur det är att driva företag i Gambia.

Det är het eftermiddag innan vi är tillbaka igen, i den lilla låtsasvärld som hotellet är, en oas av hygien och lyx i ett land där möjligheterna ligger i fickan på den korrupta ledningen. Några av dem är gäster på hotellet, stora mäktiga män med långa följen efter sig. Deras kvinnor kommer ner till frullen varje morgon klädda som om de ska på nobelfesten, och jag känner mig slafsig i noppigt linne och shorts jämte deras sprakande kreationer.

Uppochnervända världen är det, när jag ser killarna på stranden och penntjejerna och mutpoliserna och småkungarna på hotellet, alla kvinnorna som bär och sliter och Abdul som inte får banklån till sitt företag efter tjugo år. Det är känslan av weltsmertz som gör att jag nog inte kommer att åka tillbaka hit, i alla fall inte som turist. Vi pratar om hur man bäst hjälper och våra lösningar är droppar i havet men våra idéer är stora om starta eget-stöd, solpaneler och utbildning.

Där i solen längtar jag hem, till barnen och till mörka kalla Varberg, till surmulna svenskar och rent dricksvatten, till pålitliga myndigheter och kortbetalning och fungerande wifi. Ändå är jag så tacksam över att få uppleva den afrikanska verkligheten.

Tack Gambia, för välkomnandet och kärleken och insikterna. Vi glömmer inte.

Bilden ovan: Daniel, som byggt sina muskler på stranden utan gymutrustning, tyckte att Mathias var lite för klen och borde jobba bättre med sina armhävningar. (Efter tio minuter med Daniel hade Mathias träningsvärk i fyra dagar.)

Bilden nedan: På besök hos mina favoriter girafferna, som bor i Fahtala naturreservat i Senegal.

Föräldraskap Glädje

Om jag aldrig sagt tack

På mina barns skolor älskar de att maila. Eller så älskar de inte det, men det kanske har bestämts i någon policy att föräldrar ska ha jättemånga mail. Jag har haft barn på förskola och skola sedan 2001, tre…

Tid

Oduglig

Förlåt om jag provocerar nu, med min orimligt sorgliga reaktion när maken mitt i sommaren föreslår en spontansemester till Kroatien redan dagen därpå. För jag tänker Men åh. Orka. Det är inte jobbet som kräver något av mig. Inte…

Glädje Livet

Tänk en dokumentär om dina första 26 år

Det är inspelning av en tv-dokumentär om Lasse Lindroth, och teamet kommer till Varberg för att spela in den lilla snutt i slutet som är mitt bidrag till filmen. Kvällen innan sitter jag och gräver i min Lasse-låda, där…

Drömmar Författarskap Vänskap

Bygg ditt dream team

Bygg ditt eget dream team, står det i Stora peppboken (jo, den heter så) som jag fått rekommenderat av en vän. Idén är enkel: Man ska omge sig med människor som hjälper en mot vad man vill uppnå. Man…

Författarskap Tid Träning

Fel aktiviteter

Det är meningen att vi ska komma i ordning i huset. I garaget står det ouppackade lådor, från början med lite struktur men ganska snart ballar det ur och nu är allting inslängt i en stor skithög och man…