Kärlek Livet

Om sanningen ska fram

Jag har en kompis som bara publicerar positiva saker i sociala medier. Solen skiner och vännerna är fina och sparrisen växer (inte nu kanske, men ibland) och hunden är mysig och stoltheten är stor över barnen.

Så låter det inte riktigt när vi pratar. Då är det tvärtom en hel del som suger i livet. Typ det mesta. Så jag frågar henne – väldigt försiktigt för här är det ju hårfina gränser – hur hon tänker om att urvalet alltid är den smala tårtbit som visar det som är bra.

– Jag väljer att fokusera på det fina, säger hon. Varför ska jag förstora upp dålig ekonomi, föräldratjat och jobbstress? Jag vill vara en sån som ser vad som är bra i livet, och att publicera just detta gör att jag blir mer uppmärksam på allt positivt.

Heja henne. Jag delar inte hennes princip för jag vill själv hellre ge en helhetsbild, och där ryms allt det fula och ledsamma också. Men jag har full respekt och beundran för synsättet.

Jag har inte bloggat på jättelänge, och det gör ont i hjärtat nu. Jag skriver heller inget i andra kanaler, för när det finns något riktigt stort och jobbigt som dominerar vardagen känns det meningslöst att prata om annat.

Öppenhet blev min drog, när jag de senaste åren började upptäcka vad det gav tillbaka. Hur mycket bättre och mera och värdefullt livet blir, när man inte döljer sitt riktiga jag för att hålla skenet uppe. Det blev mer och mer viktigt att leva sant, att vara helt sann mot sig själv och våga välja det som är rätt även om det känns overkligt jobbigt, nästan ogenomförbart att ta steget, och när omvärlden inte hänger med.

Just eftersom jag är öppen med det mesta – du som har följt min blogg har fått läsa massor som inte alls är vackert att visa upp – har jag förstått att jag uppfattats som oärlig och ytlig, när jag under hösten inte berättat om läget för min omgivning utan mest visat den fina tårtbiten. Det svider att inte kunna förklara sig. Men det är ingenting annat än hänsyn till andra inblandade som gör att jag inte pratat eller skrivit om förändringen.

Och när jag har lyft fram det som är bra och det jag är tacksam över så är det med samma tanke som min positiva vän har; inte att vara falsk och visa en vacker fasad, utan för att ge dessa ögonblick lite större tyngd genom att dokumentera dem.

Fel? Kanske. Jag känner mig missuppfattad och missförstådd. Jag har valt att lämna en över sjutton år lång relation med min man, och den som inte begriper att det är ett beslut som tar jättelång tid att fatta och verkligen inte görs lättvindigt, den kanske tror att jag kom på det i förrgår för att någon spontan känsla fladdrade förbi och lockade.

Men det kan ju inte jag ta ansvar för, att någon tror att jag är direkt korkad. Eller att någon tycker det är falskhet att visa bilder av de fina stunder vi haft som familj det senaste året, fastän tillvaron svajat.

Jag vill skriva mer om allt det svåra och tunga som föregått det här beslutet, och om styrkan i att våga göra sånt man är rädd för. Men allt har sin tid, och den tiden är inte nu.

Få saker har gjort mig så glad som att du och många andra, vänner och människor jag inte känner, läser vad jag skriver. Galet stolt är jag när jag får någon att gråta eller skratta eller till och med bli arg över något jag skriver. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte tappat dig.

Du har inte tappat mig i alla fall. Vi hörs.

Bilden: En fantastisk tavla (något beskuren här) målad av min bästa vän Sandra Charléz. Den brinner på min vägg och gör mig glad varje dag.

Föräldraskap Livet

Allt är möjligt

De där små tillfällena när man pratar med barnen och kommer på att det faktiskt finns viktiga saker att säga, och någon gång måste de sägas. Ett sånt dyker upp härom veckan, när jag bygger pepparkakshus med sönerna. Glasyren…

Livet

Spela spel med makten

En sak upptäckte jag ganska snart, när jag nyligen började mitt uppdrag som kommunikatör på kommunen. Det finns väldigt många missnöjda människor med gott om tid och dåligt med uppfostran. Jag har alltid haft, och har fortfarande, en demokratisk…

Drömmar Författarskap Träning

Käften på dig, Jante

Egentligen tycker jag inte ens om att skriva. Jag skriver bara för att få bekräftelse. Jag tycker inte om att träna heller. Jag gör det, flera gånger i veckan, bara för att få andras gillande. Japp, så är det,…

Föräldraskap Vänskap

Alla vet bäst

Det råkade bli så, att jag fick dom bästa barnen. Jag vet, det är orättvist. Och det är inte min förtjänst att de blev så fina som de blev, och troligtvis inte Nickes heller. Dom är liksom self made…

Beroende Kärlek Vänskap

Magin med sårbarhet

Okänd man i baren igår på personalfesten: Du, din kompis. Vilken fin tjej. Jag: Eller hur! Hon är fantastisk. Han: Är hon gift? Jag (som inte är mindre stenålders än att mäklaren i en börjar jobba): Nope, hon är…